Tillgång o efterfrågan...

Vinter när den är som bäst

-Pappa, får jag hoppa från taket? sa Linnea.
-Ja, är det nån gång du ska hoppa från taket så är det nu, svarade pappan som inte glömt hur det är att vara barn.
Snön låg djup på tomten i Snövelstorp. Gammelgubben Christer hade, i vanlig ordning meckat ihop ett hjälpmedel.
"Ta bort snön från altantaket", skrek ett sms.
En teleskop-kratta med en masonitskiva gjorde jobbet enkelt från en vinglig stege.
Linnea, som är en klok liten tjej, såg möjligheterna i snövallarna nedanför taket.
-Får jag hoppa pappa?
-Självklart, nu kommer du landa mjukt.
-En gång till", ropade lilltjejen, innan hon ens hade landat i snövallen.
Vintern när den är som bäst.
-Passa på att njut, sa den vise fadern. Nästa gång det är så här mycket snö har du hunnit bli vuxen.

Sally älskar snö

"Jag vill att du går ut med kameran och tar lite snöbilder", sa nyhets-Micke.
Det blev en promenad på två timmar innanför Norrköpings Promenader.
Jag halkade två gånger, men fick hem några fina bilder.
Göran Carlsson skyfflade bort snö framför några portar på Drottninggatan.
– Jag tycker om det här. Normalt jobbar jag med att beskära träd, men när det blir så här mycket snö blir det snöröjning istället. Fem gamla tanter har ringt och bett mig skotta idag, säger han.
Hunden Sally stortrivdes i lössnön på Skolgatan.
– Hon älskar snö, säger husse.
På Stortorget hade några dagisbarn samlats för pulkaåkning.
– Kolla vad jag kan, sa en liten kille och kastade sig framför kameran.
63 centimeter snö i Valdemarsvik, sa meteorolog-Alexandra.
Men rekordet i Östergötland är från 1969 och på 100 centimeter.
Då trampade jag runt i blöjor, eller cellstoff, som morsan säger.

Redaktionen fick besök..

My Suzette. Vilket artistnamn!
Hon ringde till redaktionen och frågade om hon fick göra ett studiebesök.
Hon är intresserad av layout och vill lära sig hur man redigerar tidningssidor. Målet är att göra egna dansaffischer. Hon har dansat sedan hon var åtta år.
Hon har nytta av drivkraften dansen gett henne.
My kom in på Extras redaktion med ett leende och visade nyfikenhet och intresse för redigeringsjobbet.
Hon berättade att de stora tidningarna i länet hade nobbat hennes besök.
De missade en mycket inspirerande och målmedveten ung dam.
My Suzette Frisk.
Du lär läsa det namnet flera gånger.

En ung

furir Filipsson

På minfartyget

Visborg

Hösten 1942

"Dom är bögar allihopa"

Tolv kostymklädda killar i flygvapnets underrättelsetjänst.
Det stora hotet var fortfarande gamla Sovjetunionen. Vår uppgift var att signalspana och fotospana på fienden i öst.
F 13:s vildaste stridspilot "Batman" blev avvisad flera gånger från sovjetiskt vatten i Östersjön.
Han kom hem med närbilder på deras snabbaste jaktplan.
Vi hade kravet att kunna alla deras stridsvagnar, krigsfartyg och stridsflygplan.
Vi skulle analysera spaningsflygets bilder och skriva rapport till underrättelsechefen.
Vi skulle ha full koll på truppförflyttningar och hur bestyckade deras fartyg var.
Överste löjtnant Leif Kihlsten drog en parallell till vår krigsuppgift:
"Ni är spioner, kan man säga. Britternas motsvarighet MI5 håller hög klass"
"De är bögar allihop, eller i alla fall 60 procent av dem".
Bögar har bättre människokännedom, och läser mönster bättre, menade han.
En perfekt egenskap när man jobbar inom underrättelsen.
I vår grupp fanns inga bögar.
Vi måste ha varit uttagna på andra premisser...

Den smale till IFK Norrköping?

Sport- Eva vred sig av skratt.
Den 25-årige centrale mittfältaren Ferry de Smalen gjorde entré i Norrköping för att eventuellt skriva kontrakt.
Han är utbildad i Ajax - en av världens bättre fotbollsskolor.
Presskonferrensen låg sent.
Extra Östergötland, med tidig pressläggning måsta gräva info innan, för att få med storyn.
Eva fick tag i en text på holländska, och fattade....ingenting!
Kör den i Googles översättning, sa jag.
Eva skrev ut texten och skrattade gott.
Det var syftningsfel och den ena märkliga översättningen efter den andra.
Höjdpunkten var ändå att varje citat slutade med: , sa den smale.
Det var så man översatte De Smalen.
Tack Google, för att ni försöker i alla fall!

När vi busade på pendeltåget

Vi var fem grabbar som pendlade till Linköping varje dag i tre år.
Vi var i gymnasieåldern och livet lekte. Gymnasielinjen som vi ville gå fanns bara i Linköping, så tågen mellan Norrköping och Linköping blev vårt andra hem på nåt sätt.

Pendeln på morgonen var sådär lagom upphetsande. Om man inte busade lite.
Vårt stående skämt när vi gick genom vagnarna var oskyldigt, men förmodligen rätt så irriterande.
”Nyponstigen i Norrköping”, ropade vi högt och tydligt när vi äntrade en ny vagn.Samtliga resenärer började riva efter sina biljetter och färdbevis.Det var obetalbart att se aktiviteten, och inte minst den besvikna minen när de insåg att det inte var konduktören.

Efter skoldagen åkte vi oftast Intercitytåget hem mot Norrköping.Den glade Sonny som jobbade som tidningsförsäljare var ofta med. Han kom från Helsingborg och skulle till Stockholm.Sonnys vagn var fullproppad med tidningar, tobak, och godis. Den fick precis plats i gången mellan sätena. Hans stående replik lärde vi oss snabbt.”Expressen och Aftonbladet, choklad och nya veckotidningar”. Han hade förmodligen sagt meningen några miljoner gånger under åren. Han kunde lika gärna ha haft orden i en bandspelare, för det lät exakt likadant varje gång.

Självklart gick vi före Sonny genom tågsetet och körde hans säljfras. Samma reaktioner som på morgontåget, men lika roligt för oss.
Ja, det är bara att erkänna.
Vi var de där jobbiga ungdomarna, som alltid har funnits och förmodligen alltid kommer att finnas.

"Dålig på lite av varje"

Är du journalist? frågade design-Eriks flickvän.
Nae...vet inte, jag jobbar som journalist men är inte utbildad, svarade jag.
Jag är utbildad lärare, så jag är nog lärare, fast jag jobbar inte som det, fortsatte jag.
Och där kom diskussionen igång.
Ja, vad fan är man? Spelar det nån roll egentligen?
- För Pelle är det viktigt. Han vill kalla sig doktor Pelle Björkman, sa design-Erik.
-Och vad fan är jag? undrade journalist-Henka som jobbar i klädbutik.
Jag själv har jobbat i sex olika branscher och har utbildning till fyra yrken.
Jag skiter i titlarna och nöjer mig med att vara dålig på lite av varje...

Framtidstro och drömmar...

Vikarierande nyhetschef Eva ville ha en uppföljning.
För ett år sedan fick fem arbetslösa ungdomar vara "Krisens offer" i vår tidning.
De gick ett åtgärdsprogram på Trozelli aktivitetshus i Norrköping. En av många platser för att få ungdomarna att inte ge upp hoppet. Hoppet om ett jobb.
Emilia Mohsen blev frontfigur för uppföljningen.
Hon är 20 år och andas optimism.
Hon ska flytta till USA och öppna eget.
Jag blir glad. Hon ser en ljus framtid.
Hon var min elev på 90-talet.
Och den allra bästa lönen en lärare kan få, så här i efterhand, är just det.
Att de har framtidstron och drömmarna.
Det är förmodligen det bästa resultatet man kan tänka sig.
Hennes mamma satte dessutom guldkant på min dag:
"Emilia, det står en ung kille och väntar på dig därute".
Man tackar.

Jasså??

Vintersport och tappat fotfäste

Kollega Ullis frågade om jag kunde följa med som fotograf. Vi skulle fånga vintersportare.
Jo, man tackar. Inga långfillingar och tunna lågskor på fötterna.
18 minusgrader blev till 48 efter två minuter med fingrarna på kameran.
Men vad gör man inte för lite härliga bilder!?
När åtta av tio fingrar var bortdomnade och låren började svida, var äventyret över.
Men ett annat äventyr tog vid.
Vid korsningen Hörngatan/St:Persgatan skulle vi passera övergångsstället. Med kameran på axeln försvann fästet på Eccodojan i mötet med en isfläck.
Jag hann inte tänka innan hela min kropp hade slagit i asfalten.
När hjärnsynapserna började fungera och kroppen stod upprätt kom så frågan:
"Hur i helvete gick detta till"?
Inte en skråma på vare sig kropp eller kamera.
Den sekvensen hade jag gärna sett på film.
Föll jag så jävla snyggt?
Ska kolla om det finns nån övervakningskamera i korsningen...

Den stora kraftmätningen

Grabbarna, tre och fyra år, låg på golvet och skrek.
De höll i favoritbilen.
De skrek och drog och vägrade ge sig.
Det ligger i grabbarnas natur.
De vuxna männen höll på med en annan kraftmätning på våningen ovanpå.
Vågen, måttbandet och BMI-mätaren var redo.
Sju män i släkten mäter och jämför sina fysiska attribut.
Det är tradition när julmaten har gjort sitt och träning inför sommaren står för dörren.
Det är prestige, om än i ordnade former.
Micke kunde inte dölja sin besvikelse över ett kraftigt ökat BMI, trots hård träning under året.
Emil och Fredrik mätte för första gången och kan jämföra resultat först nästa år.
David har slarvat med mat och träning trots grym start på året. Skogshuggaren är dock fortfarande starkast.
Itte som har den överlägst bästa fysiken, håller låg profil. Han ler inombords över att stå ensam på toppen.
Själv lyfter jag två fingrar i luften för sex centimeter mindre midjemått.
Det är ombesiktning på Bodyage-testet den sista mars i år.
Jag får sällskap av Micke och David.
De vill ha revansch.

"Precis som du"

"Titta, där är den där knäppa tjejen"
Orden kom från lillkillen på väg till skolan. Hans kompis försökte tysta ner.
För han hade inte noterat den knäppa tjejens pappa två meter bakom.
Ögonblicket gick snabbt och den knäppa tjejens pappa hann inte följa upp.
Men han hade så gärna lagt armen om lillkillen.
Han hade så gärna berättat:
"Titta på den där tjejen. Hon vaknar varje morgon med förväntningar på en ny dag.
Hon blir arg när hon inte får som hon vill, hon blir ledsen när hon slår sig, hon tycker inte om att frysa, hon tycker om godis och hatar att vänta.
Precis som du."