fredag 25 maj 2012

"Du får för mycket cred Thomas.....

Så skrev teknistgrabbarna på min Facebooksida... Jag log inombords och tänkte: Ja, visst fan är det så! Men när minnena från en jobbig tid med Lisa dyker upp. Minnena om en tid då jag var på väg att ge upp. När krafterna var slut... Det är då jag tänker...summan är konstant. Och att beskriva känslosamma grejer på bloggen har blivit en form av räddning för mig..ett stöd och ett sätt att gå vidare... Det inte teknistgrabbarna vet är att jag har ett genuint intresse för människor i min omgivning.... Jag skiter i vem som vinner Champions leauge... Jag bryr mig mer om mina gamla elevers framfart i livet. Det vet Camilla, som skrev det här på fb igår. Puss på dig! Jag läser inte bloggar, bloggar om mode, inredning och allt vad det är går mig obemärkt förbi. Men då och då följer jag din länk och lyssnar till dina välskrivna ord. För det är som att 'lyssna, jag minns rösten från mellanstadiet, rösten från den lärare som kanske lämnat djupast avtryck i mitt "småskoleminne", jag tror jag delar det med så många andra. Du är fantastisk med orden och lämnar en aldrig oberörd. Du verkar fortfarande vara den ödmjuka människa jag minns dig som. Jag ser hur omtyckt du är och hur mycket lovord du får. Det kan få en människa som mig att tänka "han får så det räcker" men banne mig, man kan aldrig få för mycket positiv feedback!

torsdag 24 maj 2012

För de vet att de är älskade...

Jag skulle precis skriva att jag inte ville se brevet som hälsar välkommen till Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens enhet för autistiska barn. Jag skulle helst slippa se brevet som ber oss boka datum för Lisas avslutningssamtal som kallas utskolningssamtal. Men det låg på köksbordet när jag kom hem i dag. Det är då som tio trygga år på Tamburinen når ett abrubt slut. Ett slut som jag varit rädd för i många år. För det har varit på Lisas skola som den lilla tjejen har mött trygghet och rutiner som är så viktigt i hennes liv. Det är på Tamburinen lilla Lisa har haft sina fröknar. Den ena bättre än den andra. Alla bäst i sitt slag. Hon har haft sin alldeles egen relation till var och en av de fantastiska tjejerna som har passerat revy under tio år. Alla har varit lika viktiga för Lisa. Jag vågar egentligen inte uttrycka den tacksamhet jag känner till personalen på Tamburinen. Jag vill inte skriva hur mycket de har betytt för oss i svåra stunder. Jag avslöjar inte hur vi har kunnat släppa ansvaret för den lilla Lisa, och andas lite på annat håll. Så jag gör inte det. För de vet att de är älskade...

fredag 18 maj 2012

Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...

Två stora trötta ögon mötte min blick i kiosken. -Hej, sa mannen som stod lutad över sin rollator. Jag kände igen hans ögon. Men det var en sliten man, märkt av livet. Han var min fotbollstränare för 35 (!) år sedan. Han körde hårt med våra magmuskler varje träning. Han visste hur viktigt det var för en fotbollsspelare. -Jag har legat på sjukhus ett år, sa han. -De har sprättat upp hela bröstkorgen, sa han och visade. Jag stod och funderade på hur han kunde komma ihåg mig. Jag kände att jag blev lite rörd. Min gamla tränare har varit hårsmånen från döden. Han har ägnat sitt liv åt ungdomsidrotten. Han har vigt sitt liv åt tusentals fotbollskillar. -Jag läser dina artiklar i tidningen, sa farbrorn med en tung hjärtinfarkt bakom sig. Mannen med stort, opererat hjärta, fick mig att bli ödmjuk där i kiosken. Min gamla tränare, som borde närma sig 80, hade minnet i behåll. Jag vill tro att hans stora hjärta har jobbat hårt. Jag vill tro att han är nöjd med sitt liv. Jag tror inte att han lever så länge till. Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...

söndag 6 maj 2012

...så länge de inte är för snygga...

Hon är ung, smart, vacker och framgångsrik. Hon har en vilja och drivkraft som räcker för flera. -De som försöker stoppa mig är kvinnor, inte män, sa hon för några år sedan. Nu poserar hon naken på omslaget till sin egen tidning Egoboost. Och det blir höga skrik, från kvinnor. Aftonbladet citerar kritiken från tre kända kvinnor. Artikeln är skriven av, just det, en kvinna. Isabella Löwengrip hade målet att visa upp en "vanlig" kvinnokropp i kontrast till allt smalare kvinnliga ideal i reklamkampanjer. Isabella ville vara en förebild för alla tjejer därute som inte är trådsmala. Jag vill tro att hennes egen kampanj "Size Me" är en kampanj för en god sak. Men ändå växer kritiken. Och varför frågar ingen vad männen tycker. Jag har sagt det förr. Jag tror att de allra flesta män gillar kvinnor utifrån utstrålning och personliga egenskaper mer än ett justerat yttre. Och det är då jag undrar. Vad får igång dessa kvinnor som vill kasta sten på Blondinbella? Är hon kanske lite för snygg och därmed blåst? Är det hennes goda självförtroende som sticker i ögonen på vissa? "Vi vill ha fler kvinnor som tar för sig och utmanar den mansdominerade världen", är budskapet från de kvinnliga krönikörerna i Aftonbladet. ...så länge de inte är för snygga.

fredag 4 maj 2012

En balansgång mellan känsla och förnuft....

Det är fredag kväll. Jag bäddar Lisas säng. Hon är inte här. Men hon borde vara här. Hon är en av familjen men bor på kortis varannan helg. Det går en doft av vemod genom bäddningen. Saade och Danny pryder väggarna i hennes rum. Hon är autistisk, men gillar söta pojkar som alla andra 16-åringar. Rummet är tomt. Hon vill vara hemmma. Men måste tillbringa helgen på kortis. Det är egentligen mot vår vilja och hennes vilja. Det tar emot, men det måste vara så. -Bara hemma, säger Lisa. Hon skulle vara hemma hela tiden, om hon själv fick bestämma. Allt snack om att man måste vara i skolan och allt snack om att mamma och pappa måste vila, går liksom inte in. Det är långt ifrån en autistisk värld. Det är en balansgång. En balansgång mellan känsla och förnuft. Det är så vi har det, varje dag. Det är inte enkelt. Ingen har sagt att det ska vara enkelt. Men jag skulle vilja ha ett svar till Lisa. Ett svar när hon frågar, om hon får vara hemma...