Men jag är fortfarande rörd. Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag blev berörd idag.

Jag börjar där.

Två gymnasietjejer hörde av sig till redaktionen.

De håller på med ett projektarbete sista året på gymnasiet. Vi snackar 17 år.

Många gör projektarbeten.

Jag vågar säga att det var mycket hjärta och ambition i just det här projektet.

Hanna och Ellen har ett språkcafé i Röda korsets lokaler på Hagebygatan i Norrköping.

Varje tisdagskväll efter skolan jobbar de helt ideellt med social verksamhet.

Det är så jag rubricerar det.

De borde ha en saftig timlön.

Ahmed, 23, som har flytt utan sin familj, från oroligheter i Somalia kommer dit varje tisdag.

Han missar inte ett enda tillfälle, jag såg det på honom.

Han vill lära sig svenska och lyssnar noggrant på tjejernas svenskalektion.

Och vilken lektion sen.

Jag glömde bort mitt journalistiska uppdrag när jag stod där och tittade på.

För att jag blev så rörd.

Två tjejer, 17 år, framför mig uppträder som två pedagoger i världsklass när de lär ut känslouttryck på svenska.

De gör ett projektarbete om mångfald.

De vill så mycket mer. De vill göra nåt bra för samhället, som de själva uttrycker det.

Jag fick mina bilder och fick ihop min text.

Men jag är fortfarande rörd.

Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag berättade att jag har en bakgrund som lärare.

Jag berättade att jag var såå imponerad av deras lektion.

Det var det minsta jag kunde göra....

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Det var fullsatt i Cloetta Center.

Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.

Det är stort för en elvaåring.

Det är stort för en pappa på 43.

Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.

Jag gillar Idol.

Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.

Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.

Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.

Så fel.

I år är jag kär i Amanda Fondell.

16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.

Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.

Moa Lignell.

Det blev så tydligt när hon tog över scenen.

Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.

Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...

Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.

Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...

Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.

Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.

Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.

De är vinnare båda två.

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Foto: Ulrika Johansson

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Vem fan är Per Holknekt? tänkte jag när jobbet låg på mitt bord.

Ja, just det. Det är ju grabben som fångade Lena PH, kom strax efter.

"Det är många grabbar därute som vill ha min fru", sa han på besöket i Norrköping.

Så sant.

Och lika många grabbar därute undrade vad hon såg hos honom.

Historien kunde ha slutat där. Men den gör inte det.

Under en och en halv timme berörde 51-åringen med sin berättelse om sitt liv.

Det fanns ingen som gick ifrån Skandiateatern oberörd.

Per Holknekt var öppen som en bok och pratade utan manus.

Han berättade om hur han var nere på absoluta botten.

Företaget ville inte ha honom. Inte heller hans fru, eller dotter.

Det hade gått lite för bra och egot hade tagit över dalmasens liv.

Det kostade. Det höll på att kosta honom livet.

Men när han vaknade upp som 39-åring på Mariakliniken i Stockholm, kom vändpunkten.

"Du vill inte leva så här. Jag tror på dig", sa socialsekreteraren.

Per Holknekt fick en chans till.

Jag tror inte han sumpar den igen.

Lena Philipssons man levererade många kloka ord därinne på Skandiateatern.

Han erkände sina bokstäver som bråkat med honom. Han erkände att fem dagar på gymet och fem mil i veckan var receptet för att hålla hjärnan i schack.

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Jag är den första att skriva under på det...

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull...

-Man är lyhörd, på nåt sätt. Man ser alla, säger Jenny blygsamt om att vara lärare.

Jag träffade två mammalediga kollegor från lärartiden på Rambodalskolan.

De lunchade med sina små juveler på stan.

Jenny gick vidare till en chefsposition efter lärarkarriären. Jag är inte förvånad.

Jessica är kvar i skolans värld, längtar till loven och har söndagsångest.

Men hon är jävligt duktig, jag vet det.

Dubbla lönen till Jessica och alla andra lärare, säger jag. Det är inget snack.

Jenny och jag har "låtsasjobben", med namnskylt på dörren.

Javisst, vi har våra uppdrag och vi löser dom.

Jag blir förbannad.

Att det ska vara så svårt att satsa på lärarna. Det är ju de som gör jobbet!

Fullsatta klassrum, se 30 individer, fånga målen, skriva omdömen, vara på topp, respektera, lösa konflikter, ta föräldrar, lärarlyft.....och just det, undervisa.

-Att vara lärare är som att styra en segelbåt i storm, och när loven kommer kliver man i land på en öde ö och vilar...., sa Jenny.

Så sant.

Jessica har glöden kvar, trots allt.

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull.

För hennes egen del hoppas jag att hon får ett "låtsasjobb" med namnskylt på dörren.

För det är hon värd...