fredag 30 december 2011

Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden...

Det är helt otroligt.
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.

Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.

Kram och ett Gott Nytt år till er!

/Thomas

torsdag 29 december 2011

Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Vi var på fotbollscup med Linnea i Linköping.
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.

Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Det är det minsta jag kan göra...

fredag 23 december 2011

Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det....

Videon rullade idag.
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...

onsdag 21 december 2011

Vintervärd i P4 Östergötland- Kul! :-)

I mellandagarna väntar fyra spännande möten med personer som vi bett reflektera kring sina liv. Resultatet blev fyra timmar om allt mellan himmel och jord.

Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)

Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)

Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)

Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)



http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757

onsdag 14 december 2011

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat...

Det kom en tår i ögat.
Tror fan jag börjar bli gammal. Glasögonen på näsan kanske är ett tecken.
Det var Luciatåg i Västra Husby kyrka.
Min gamla lärare Håkan höll inledningstalet. Han är rektor på min dotters skola.
-Jag vet att de kommer att leverera, sa han.
Så rätt.
Jag höll i videokameran (heter det så fortfarande?), och vinglade till.
En efter en, av de små juvelerna sjöng solo utan att darra på rösten.
"Jag såg mamma kyssa tomten", kom lika överraskande som självklart.
Jag var tvungen att lägga ner kameran, ta av mig brickorna och torka.
Jag gjorde det diskret. Ingen såg att mina ögon fylldes.
Linnea och Håkan sa något där innan allt började. De tittade mot mig i kyrkgången. Jag såg det.
Jag fick veta efter föreställningen vad hon sa.
-Han är en tönt.
Jag tar det som en komplimang.
Jag står där i kyrkgången och filmar min lilla dotter i vitt med glitter.
Jag är en tönt som blir rörd.
En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat.

Det ska nog vara så...

fredag 9 december 2011

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill...

Hon beställde grönt te.
Fast egentligen vill hon helst ha en blodig köttbit och ett glas rött, franskt vin.
Men det var mitt på dagen och intervju.
Reportern hade också föredragit en blodig biff, och ett glas kallt, danskt...
Mix Haxholm är uppvuxen i Finspång.
Hon kom dit när hon var åtta månader.
En mix mellan danskt och thailändskt blod...och så fick hon namnet Mix.
-Det gäller att veta vad man ska göra när man inte har utseendet, sa 30-åringen.
Hon vet vad hon pratar om.
Mix bestämde tidigt att hon skulle vara med i OS. Hon var bara sex år och tränade konståkning i en gammal ishall.
Men vägen till ishallen var lång.
Bågskytteföreningen i Finspång, stod i vägen liksom.
Mix bad om nyckeln för att få en kortare väg till ishallen....
Det slutade med både svenskt och thailändskt mästerskap i bågskytte.
Men hon var ju snygg också. Det såg thailändarna och titulerade henne Miss Thailand 2003.
-Det var tur att jag hade idrotten bakom mig, sa hon.
Det blev tre år på cat-walken, i tv-studion och poserande framför modellfotografer.
Nu är hon fotbollsfrun bakom Petru Racu, som jagar kontrakt i Europa.
Eller framför, förresten.
Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill.

På ett snyggt, och smart sätt...


torsdag 8 december 2011

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Jag var på en av många luncher på Maxihuset i Ingelsta.
Kebab-haket är lugnt och fint strax efter elva då en reportermage kurrar.
Jag gillar att äta när inte trehundratusen till äter...
Och precis där, när sista tuggan lämnade brickan...
Ett välkänt ansikte i ögonvrån..
Björn Hellberg sitter alldeles ensam vid ett bord och signerar sin senaste bok.
Eller signerar, förresten. Det var tomt.
Jag tror inte det säger något om den sköna killen, och författaren.
Det var nog mest ett tecken på att han hade valt fel plats vid fel tid.
-Tjenare grabben, sa han när jag närmade mig.
Vi pratade en stund.
Man utvecklar fantasi, när man tvingas skriva 20 olika texter till 20 olika tidningar från samma tennismatch, svarade han på min fråga var han fick sin fantasi ifrån....
"En "mordlysten" hälsning från kollegan Björn Hellberg, skrev han i min bok.
Han tackade för pratstunden i ett tomt köpcentrum.
Det kändes ärligt, naturligt och lite busigt...

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

måndag 5 december 2011

Hon kommer att minnas det där....

Linnea sprang runt och hade något slags lyckoljud för sig.
JAAAAA....skrek hon, när vi gick till bilen denna vanliga kväll i december.
Vi skulle leverera varor till jultidningsförsäljningen.
Hon har gjort det bra, 11-åringen.
Hon är driftig och strukturerad....precis som sin pa... förlåt, mamma.
Men det var vinterns första snö som tog all plats.
Det var länge sedan jag såg den där lyckliga minen på lilltjejen.
Det var länge sedan glädjevrålet kom.
Jag känner igen lyckan. Jag har den inte kvar när första snön faller...
Men jag kommer ihåg precis hur magkänslan infinner sig, av lycka.
Jag observerade min dotter och log inombords.
Jag kommer ihåg när snöflingorna yrde under gatulampan.
Jag kommer ihåg när morsan, jag och syrran gjorde snöänglar i Klockaretorpet.
Det är känslor som sitter kvar. Känslor av lycka.
Nu är det lilltjejens tur.
Hon kommer att minnas det där.

När hennes pappa skjutsade runt henne i snöyran..

fredag 2 december 2011

Kul, spännande och nervöst...

Lotta Karlsson på P4 Östergötland ringde.
- Jag har funderat på en grej i flera år, sa hon.
-Jag vill köra en motsvarighet till Sommarpratarna, fast på vintern och i lokalradion. Nu har jag kommit till skott och du är en av dem som jag vill ska vara med, fortsatte hon.
Jag satt i bilen när mobilen ringde.
Jag blev lite skraj, men ändå väldigt glad.
En hel timme i radion, med mina bästa låtar, och prata om vad jag vill...
Hm...jag gillar utmaningar, klämde jag fram och tackade ja.
-Jag vill förstås att du pratar om livet med Lisa. Men du ska prata om dig själv också, sa Lotta.
Det var några veckor sedan samtalet kom.
Jag har skrivit manus på varje ledig stund. Det landade på 4 675 ord.
Det svåraste var kanske att välja ut åtta låtar.
Jag har absolut ingen erfarenhet av att prata i radio, mina tankar gör sig nog bättre i skrift.
Men vi spelar in snart och manuset är godkänt. Lite finjustering återstår.
Kul, spännande och nervöst...

Jag lämnar det så...


tisdag 22 november 2011

Men jag är fortfarande rörd. Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag blev berörd idag.
Jag börjar där.
Två gymnasietjejer hörde av sig till redaktionen.
De håller på med ett projektarbete sista året på gymnasiet. Vi snackar 17 år.
Många gör projektarbeten.
Jag vågar säga att det var mycket hjärta och ambition i just det här projektet.
Hanna och Ellen har ett språkcafé i Röda korsets lokaler på Hagebygatan i Norrköping.
Varje tisdagskväll efter skolan jobbar de helt ideellt med social verksamhet.
Det är så jag rubricerar det.
De borde ha en saftig timlön.
Ahmed, 23, som har flytt utan sin familj, från oroligheter i Somalia kommer dit varje tisdag.
Han missar inte ett enda tillfälle, jag såg det på honom.
Han vill lära sig svenska och lyssnar noggrant på tjejernas svenskalektion.
Och vilken lektion sen.
Jag glömde bort mitt journalistiska uppdrag när jag stod där och tittade på.
För att jag blev så rörd.
Två tjejer, 17 år, framför mig uppträder som två pedagoger i världsklass när de lär ut känslouttryck på svenska.
De gör ett projektarbete om mångfald.
De vill så mycket mer. De vill göra nåt bra för samhället, som de själva uttrycker det.

Jag fick mina bilder och fick ihop min text.
Men jag är fortfarande rörd.

Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag berättade att jag har en bakgrund som lärare.
Jag berättade att jag var såå imponerad av deras lektion.

Det var det minsta jag kunde göra....

söndag 20 november 2011

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Det var fullsatt i Cloetta Center.
Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.
Det är stort för en elvaåring.
Det är stort för en pappa på 43.
Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.
Jag gillar Idol.
Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.
Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.
Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.
Så fel.
I år är jag kär i Amanda Fondell.
16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.
Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.
Moa Lignell.
Det blev så tydligt när hon tog över scenen.
Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.
Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...
Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.
Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...
Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.
Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.

Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.
De är vinnare båda två.

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....


onsdag 9 november 2011

Foto: Ulrika Johansson

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Vem fan är Per Holknekt? tänkte jag när jobbet låg på mitt bord.
Ja, just det. Det är ju grabben som fångade Lena PH, kom strax efter.
"Det är många grabbar därute som vill ha min fru", sa han på besöket i Norrköping.
Så sant.
Och lika många grabbar därute undrade vad hon såg hos honom.
Historien kunde ha slutat där. Men den gör inte det.
Under en och en halv timme berörde 51-åringen med sin berättelse om sitt liv.
Det fanns ingen som gick ifrån Skandiateatern oberörd.
Per Holknekt var öppen som en bok och pratade utan manus.
Han berättade om hur han var nere på absoluta botten.
Företaget ville inte ha honom. Inte heller hans fru, eller dotter.
Det hade gått lite för bra och egot hade tagit över dalmasens liv.
Det kostade. Det höll på att kosta honom livet.
Men när han vaknade upp som 39-åring på Mariakliniken i Stockholm, kom vändpunkten.
"Du vill inte leva så här. Jag tror på dig", sa socialsekreteraren.
Per Holknekt fick en chans till.
Jag tror inte han sumpar den igen.
Lena Philipssons man levererade många kloka ord därinne på Skandiateatern.
Han erkände sina bokstäver som bråkat med honom. Han erkände att fem dagar på gymet och fem mil i veckan var receptet för att hålla hjärnan i schack.
Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Jag är den första att skriva under på det...

onsdag 2 november 2011

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull...

-Man är lyhörd, på nåt sätt. Man ser alla, säger Jenny blygsamt om att vara lärare.
Jag träffade två mammalediga kollegor från lärartiden på Rambodalskolan.
De lunchade med sina små juveler på stan.
Jenny gick vidare till en chefsposition efter lärarkarriären. Jag är inte förvånad.
Jessica är kvar i skolans värld, längtar till loven och har söndagsångest.
Men hon är jävligt duktig, jag vet det.
Dubbla lönen till Jessica och alla andra lärare, säger jag. Det är inget snack.
Jenny och jag har "låtsasjobben", med namnskylt på dörren.
Javisst, vi har våra uppdrag och vi löser dom.
Jag blir förbannad.
Att det ska vara så svårt att satsa på lärarna. Det är ju de som gör jobbet!
Fullsatta klassrum, se 30 individer, fånga målen, skriva omdömen, vara på topp, respektera, lösa konflikter, ta föräldrar, lärarlyft.....och just det, undervisa.
-Att vara lärare är som att styra en segelbåt i storm, och när loven kommer kliver man i land på en öde ö och vilar...., sa Jenny.
Så sant.

Jessica har glöden kvar, trots allt.

Jag hoppas hon orkar några år till, för ungarnas skull.
För hennes egen del hoppas jag att hon får ett "låtsasjobb" med namnskylt på dörren.

För det är hon värd...

fredag 28 oktober 2011

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

Det ringde på min jobbmobil precis nyss.
Klockan 18, fredag kväll, efter avslutad middag med tända ljus.
Normalt brukar jag inte svara då.
Men jag gjorde det och blev glad.
"Hej, jag heter Inga -Lill Söderberg och är 80 år", sa damen i andra änden.
Hon ursäktade sig för tidpunkten att ringa på.
"Du har väl slutat jobba nu", men jag blev så nyfiken.
Inga-Lill förklarade att hon läst dagens Extra och hittade ett ord hon inte kände igen.
"Chilla, vad betyder det? C-h-i-l-l-a, bokstaverade hon.
Jag hade gjort en text om aktiviteter för höstlovslediga barn i tidningen.
För att ge lite liv till texten frågade jag tre mellanstadieelever vad de skulle göra på lovet.
Två av dem skulle chilla.
Jag visste ungefär vad det betydde men jag bad ungarna själva att förklara.
"Bara va, ta det lugnt och slappa", förklarade de.
En förklaring som jag hade nytta av ikväll när Inga-Lill ringde.
"Tack, jag brukar skriva upp när det dyker upp nya ord, sa Inga-Lill.

Jag vet vem du är, kontrade jag.
Jag har gått i samma klass som ditt barnbarn och jag har varit hemma hos dig flera gånger, för typ 30 år sedan, sa jag.
"Nä, vad roligt", svarade 80-åringen och bekräftade att hon var just den Inga-Lill Söderberg.

Hon ursäktade sig igen för att hon ringde.

Och jag tackade för att hon ringde....

För när jag är 80, skulle jag vara jävligt glad om jag gör precis som hon...

fredag 21 oktober 2011

Vackra ord för två föräldrar...

De har hängt ihop i elva år nu.
Hon har en storasyster som är autistisk. Hon vet inget annat.
De satt där i Linneas rum och pratade.
Linnea var 2 och Lisa 7. Det var första gången vi vågade lämna dem ensamma.
Vi stod utanför och lyssnade.
Lisa härmade Linnea och lärde sig några ord. Omvänd ordning liksom.
Hon fick mycket stryk, lilltjejen, när vi inte hann med. Det gick fort.
Det var stökigt, det var kaos. Det var nätter utan sömn.
Det krävdes två föräldrar för att bemästra autismen.
Lilltjejen tröttnade med åren.
"Måste Lisa vara hemma? var frågan som kom allt oftare.
En svår fråga att svara rätt på för två föräldrar, som älskar sina barn lika mycket.
En svår fråga som aldrig fick det rätta svaret.
Efter många möten, tårar och en hög med ångest fick så Lisa en plats på ett permanent boende.
Hon skulle flytta hemifrån, 16 år gammal och med en mental nivå på max tre.
Men precis då hade Lisa gjort sitt val. Hon hade landat och ville bo hemma.
Lugnet hade lagt sig i familjen Kaos.
"Lisa får inte flytta hemifrån", sa Linnea.
Det var orden som värmde för två föräldrar.

Två föräldrar med två fantasiska barn...



torsdag 13 oktober 2011

Oproffsigt av Norrköpings Tidningar...

Vill bara delge närmast berörda min insändare och kritik mot hur Norrköpings Tidningar oproffsigt, omoraliskt, omotiverat och ojournalistiskt sågade Tamburinens träningsskola i Norrköping.
(En insändare som de inte ville publicera....ännu i alla fall.)

Osmaklig sågning av Tamburinens träningsskola

Jag möttes av tre riktigt ledsna pedagoger på Tamburinens träningsskola. Jag såg uppgivenhet som jag inte har sett tidigare. Och jag förstår dem.
NT har blivit kontaktade av en familj som är besviken på kommunens sätt att hantera sonens skolgång. Resultatet, på ett helt uppslag, i stadens största nyhetstidning ger ett annat budskap.
Här sågas träningsskolan och deras pedagoger utmed fotknölarna. Det är med stor förvåning jag noterar att NT inte har pratat med pedagogerna och inte heller har pratat med andra föräldrar innan man pumpar ut historien från en enda familj.
När jag gick i skolan hette det att journalistik blev så mycket bättre om man pratade med motparten också. Det har man definitivt inte gjort denna gång. Konsekvensen: en hel personalgrupp som känner sig överkörd.
Jag har själv haft min dotter på Tamburinens träningsskola i tio år och är evigt tacksam för den underbara personalen. Träningsskolan startades av två experter på autism och pedagogik. De byggde upp verksamheten under ett antal år med stor framgång. De blev snabbt efterfrågade till liknande verksamheter runt om i landet. Experterna är inte kvar på skolan, men det arbetas fortfarande efter deras modell. Och jag vågar säga att Tamburinens träningsskola fortfarande ligger i det absoluta toppskiktet i landet med sin verksamhet.
Att det för ”Linus” del blev en olycklig placering är jag den första att beklaga. Det är inte lätt att vara förälder till ett handikappat barn. Frustrationen kan lätt gå överstyr. Och det handlar förstås om att man vill ha det bästa för sina barn. Det vill alla föräldrar.
I reportaget framgår att ”Linus” inte har diagnosen autism, och bara där inser man att något har gått snett.
Dessutom har jag inte sett något som liknar en bunker på Tamburinens skola.
Jag har bara sett en väldigt väl fungerande enhet. Och pedagoger i världsklass.
Tack, personalen på Tamburinens träningsskola, ni är bäst!

Thomas Filipsson/ förälder

Länk till artikeln:
http://www.nt.se/norrkoping/artikel.aspx?articleid=7153630

måndag 10 oktober 2011

Foto: Pontus Höök

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

-Hej, det är Pernilla.
Samtalet nådde mig strax efter morgonmötet på redaktionen i morse.
Det var Pernilla Wahlgren.
Hon satt på ett fik i New York. Klockan var mitt i natten, lokal tid.
Hon var sprudlande glad och svarade på mina frågor.
Hon och Christer Sjögren är på inspirationsturné på Broadway.
Det är dags för julturné riket runt.
"Det är inte riktigt vår målgrupp", sa Extras nyhetschef.
Jag håller med.
Men julkonserter är stort i Norrköping.
Det blir fulla hus i De Geer-hallen.
Så många kan inte ha fel, tänker jag.
Pernilla gjorde sitt jobb. Att bli intervjuad inför en turné.
Jag gjorde mitt jobb, som budbärare åt eventet.
Vi gjorde det snyggt båda två, tycker jag.
Pernilla räckte över telefonen till dansbandskungen Sjögren.
Hans röst skapar lugn.
-Norrköping är speciellt, sa han.
-Vi fyllde sju hus på tre dagar i De Geer-hallen.
Jag tror honom.
Och jag gillar båda två.
Men jag är mest fascinerad av kommunikationen över Atlanten.
Och att jag fick prata med två kreativa människor.

I det här fallet skiter jag faktiskt i om de tillhör vår målgrupp, eller inte...

fredag 7 oktober 2011

Det var Lisa vi ville ha...

-Det är nåt som inte stämmer.
Orden är hämtade från den 8 maj 1995. På avdelning 14 på Vrinnevisjukhuset i Norrköping.
Barnläkaren var tydlig och korrekt efter reflexkontrollen.
Orden kan klinga i huvudet på en pappa så här 16 år efter.
Orden skapade kaos och förtvivlan, för två föräldrar.
Barnläkaren hade rätt och fel på samma gång.
Resan har varit lång. Resan har satt spår.
Den lilla flickan fick diagnosen autism. Hon hade inte valt diagnosen själv.
Inte heller hennes föräldrar.
Man har inte autism på önskelistan som nybliven förälder, liksom.
-Lisa lär oss någonting nytt varje dag, sa fröken Marie idag på utvecklingssamtalet.
Jag tror henne. För det är ärligt. Jag ser det.
"Lisa är det bästa som har hänt mig", säger jag för femtioelfte gången på vår föreläsningsturné.
Jag är ärlig och menar varje ord.
Det kan lätt bli känslosamt.
Vi har mycket i bagaget. Det är viktigt att dela med sig.
Det är lätt att dela med sig med lycka i bagaget.
Det är lätt att dela med sig, som pappa till en underbar autistisk flicka.
Hon har tagit kraft, och levererat ännu mera kraft.

Barnläkaren hade rätt i sin bedömning.
Men ändå så fel.

Det var Lisa vi ville ha...




fredag 30 september 2011

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

Juan hällde upp sin 543 251:a öl i baren på Calas de Mallorca.
Poolen vid hotellet, ett stenkast från Medelhavet, hade gjort honom apatisk.
Jag förstår honom. Det spelar ingen roll vilken omgivning du har. Det kan lätt bli för mycket.
Juan, 53, med en frilla som skulle kunna tjänstgöra som mikrofonskydd på SVT, var trött.
Medelhavet med turkost vatten och klarblå himmel kan också bli tristess.
Den söta flickan i restaurangen gick runt som en robot. Hon var ruskigt effektiv.
All inclusive är inte hennes favorituttryck. Hon bara gör sitt jobb.
Fulla tyskar som spelar Bingo och har ett beteende som platsar i förskolan,
fulla, feta engelsmän som dominerar poolområdet, kan få vem som helst att må illa.
Jag vill inte byta med lekledarna på hotellet. De höll god min, de får betalt.
Men alla vi andra som är på semester, har det bra.
Vi hinner tröttna på buffén med pizza-slize, rå lök och gratis öl.
Men Juan i baren och den söta tjejen i restaurangen är inne på månad åtta.
Jag skänker en tanke till dem.

Jag hoppas att de hittar nåt bättre...

onsdag 28 september 2011

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

Det kom en liten tår och ögonen var blanka.
Lisa visste att något var på gång.
-Ändrat, sa hon och gungade fram och tillbaka.
Familjen skulle åka på semester till utlandet. Långt bort.
Lisa, 16, fick inte följa med.
Hon vill inte, hon kan inte.
En tår rullade ned från hennes kind när hon tittade på schemat på hallväggen.
Hon visste att det var något på gång, men inte vad.
Nästa onsdag kommer vi tillbaka, försökte vi förklara tusen gånger.
Men det hjälper inte. Det gör mest ont.
Det blir trots allt semester där vid Medelhavet. För en halv familj.
Men ändå inte.
Lisa är där hemma i skolan och på kortis. Hon fick inte komma till tals. Hon fick inte välja.
Tankar snurrar. Det känns inte bra.
Värmen och avkopplingen lindrar mellan varven.
Flygplanet landar lite vingligt på Skavsta flygplats i septembernatten.
Längtan är obeskrivlig efter den lilla tjejen efter tio långa dagar.
Lisa tog emot med sitt underbara leende och pussarna på handen.

Jag har inte sett stranden som slår det ögonblicket...

lördag 17 september 2011

Nöjet är på min sida, liksom..

Clara, fyra år ser på barnprogram. Hon har bäddat framför tv:n.
Isac, åtta år, bygger hus med Mulle Meck på datorn.
Evelina och Linnea är inne på Stardoll och fixar klädgarderoben.
Micke ringde och frågade om jag kunde vara barnvakt på lördagskvällen.
-Du står överst på listan över tänkbara barnvakter, sa Micke.
Oh, shit, vad glad jag blir, tänkte jag.
Självklart är jag barnvakt till fantastiska ungar.
Jag har varit här förr.
De ser mig knappt, men de vet att jag är här.
Jag har bokat in en fotbollsfight på Playstation med Isac i kväll.
Vi gillar fotboll han och jag. Vi gillar varandra.
Han är sonen jag aldrig fick, men får låna ibland.
Fia har gjort en pizza och ugnen är på.
Jag är barnvakt, men ändå inte.
Nöjet är på min sida, liksom..

måndag 12 september 2011

22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked...

- Det bästa jag hade har någon tagit ifrån mig.
Orden kommer i en aula full med gymnasieelever.
Det blir alldeles tyst.
Therese berättar hur hon förlorade sin mamma.
-Jag skulle ge vad som helst för att hon skulle ringa mig.
Therese mamma är inte död.
Men hon är ett vårdpaket och känner inte igen sina egna barn.
En rattfull 22-åring körde på henne och tog flera liv.
Det är så Therese ser det. Det blir en dominoeffekt.
Det krävs mod att berätta om det som inte fick hända.
Det krävs mod att berätta hur hon förlorade sin mamma.
Hon gör det värdigt.
Det blir inte mer avskräckande för en gymnasieelev som får höra berättelsen.
Jag vill tro att bilden sitter kvar när alkoholen gör tokigheter i ett ungt förnuft.
-Lova mig en sak. Om du ser någon sätta sig i en bil på fyllan, säger Therese.
-Ta nycklarna.
Innan Therese lämnar berättar hon att 22-åringen fick tio månader i fängelse.
-Men min mamma fick livstid, lägger hon till.
22-åringen överklagade tingsrättens beslut.
22-åringen som hade förstört mer än ett liv på fyllan fick inget besked.

Han blev bara 24 år.

Kolmårdens nya lejonbebisar

Foto: Ulrika Johansson

lördag 10 september 2011

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...

"Ta på dig långkalsonger, det blir kallt i fartvinden", sa sms:et från farsan i morse.
Ja, tjena, 19 grader varmt och en fart på 30 kilometer i timmen.
Jag svarade med ett "Ok", men lät bli fillingarna.
Det var dags för årets moppetur. Far och son.
Två välvårdade, 48 år gamla mopeder, och två gubbar, hyfsat välvårdade i fula hjälmar.
Det var min tur att visa mina barndomskvarter. Förra gången visade farsan sina.
"Haha, som om jag inte visste var du växte upp", flinade gubben.
Jag guidade genom Hageby där jag bodde fram till tioårsåldern.
Turen gick genom Ljura och skolvägen för en liten parvel i mitten av 1970-talet.
Skolan är riven sedan många år. Det känns tungt. Som om min lågstadietid inte betydde nåt.
Jag letade efter ett monument över mina bravader. En byst hade räckt. Jag såg ingen.
Moppeturen gick genom stan för ett stopp vid Maestro för en kebab.
Vi parkerade snyggt bredvid två stora motorcyklar.
-Ta inte fel maskin när ni åker iväg sen", sa farsan till grabbarna.
Resan gick vidare mot Klockaretorpet där jag huserade fram till 20-årsåldern.
Det finns så mycket att minnas där. Det finns så mycket att berätta.
Men det får bli en annan gång.
Dagens äventyr landade med en kopp kaffe i Snövelstorp.

-Jag har ont i arslet, sa farsan och längtade efter middagsluren...



torsdag 8 september 2011

Jag berättar gärna den här storyn i tidningen...

Det kom ett mejl till redaktionen i morse.
"Hej, jag vill att ni skriver om mig!"
Ett mejl som normalt läggs i arkivet under skrivbordet.
Men inte det här.
För det fanns rader i mejlet som berörde, starkt.
Jag bokade ett möte med den 38-åriga Norrköpingstjejen.
Hon berättade att första gången hon blev utsatt för övergrepp var hon bara sex år.
Helvetet fortsatte i tio år.
Flickan hade dessutom både ADHD och Damp. Men det förstod ingen då.
Missbruk, utanförskap, skärsår på underarmen och behandlingshem blev tjejens liv.
Tills för två år sedan. Då kom diagnosen på en 36-årig kvinna.
ADHD och Damp.
Hon hade självmedicinerat amfetamin, som hon själv uttrycker det.
Precis den medicinen som du får med diagnosen ADHD.
Hon hade genomlevt ett helvete.
Men ingen förstod. Och ingen satte diagnosen.
"Jag har fått ett liv", säger hon.
Inte en dag för tidigt.
Jag blir berörd.
Men samtidigt besviken. Så lång tid.
"Jag är stolt över mig själv. Det är första gången jag tänker så", säger hon.
Jag berättar gärna den här storyn i tidningen.

För den ger perspektiv, för vem som helst...

söndag 4 september 2011


Jag vet det, för Björna är alltid ärlig....

-Titta, vad glad han är, sa Sofia.
Björna studsade fram på ladugårdsplan med ett leende och ett trallande.
"Thompa, jag vill följa med till Labbemåla och sova över.
Björna är expert på att njuta av livet.
Vi tillbringade helgen på gården som har allt man kan önska.
Kossor, kattungar, gröna ytor, traktorer och ett lugn som går att ta på.
Solen gjorde upplevelsen total där i bondgårdsidyllen, när Itte serverade lamm i trädgårn.
-Thompa, det här måste vi göra om, skrek Björna och rättade till kepsen.
Han hade precis klivit av gräsklipparen av favoritmärket "John Deere".
Han menar varje ord.
Jag vet det, för Björna är alltid ärlig.
Han är rakt igenom en ärlig person, med stort hjärta.
Ett föredöme på många sätt.

Han är min kompis.

torsdag 1 september 2011

Jag har ett rätt juste jobb....

Jag har gått 13 630 steg idag.
Ja, jag vet....
Du har redan avslöjat mig. Jag har skaffat en stegräknare.
99 kronor på Clas Ohlsson, med överfallslarm.
I fall någon skulle attackera mig där på gatan...
Jag har gjort en vanlig dag som reporter. Men jag har gått runt mellan jobben.
Och ändå levererat så att chefen är nöjd med mitt resultat.
Jag tror det i alla fall.
Men jag skulle komma till en annan sak.
Jag går runt i min fantastiska hemstad i solskenet och jagar studenter.
Studenter som inte tar lån, för att de inte behöver det.
Jag skulle ha ett ansikte och en röst till statistiken som säger att färre tar lån från CSN.
Det är så det fungerar i tidningsvärlden. För att få liv i tråkiga siffror, liksom.
Ett angenämt uppdrag, jag lovar.
Jag fick prata med en massa studenter innan jag träffade rätt.
Jag fick en massa tips och mobilnummer.
Trevliga möten och trevliga samtal.

Och det var just då som tanken slog mig.
Jag har ett rätt juste jobb.

13 630 steg, ett 20-tal värdefulla möten, och 1 872 tecken till tidningen...

måndag 29 augusti 2011

Hon gjorde min dag....

Ännu en måndag som reporter var nästan slut.
På väg genom stan ringde mobilen.
-Hej, jag söker Thomas Filipsson, sa en dam i andra ändan.
Du har kommit helt rätt, svarade jag och var beredd på kritik.
Det är nämligen väldigt ovanligt att en reporter får synpunkter på sina texter.
Läsaren hackar i sig, liksom. Om man inte har skrivit väldigt fel, förstås.
-Jag saknar dina blogginlägg i tidningen, sa hon och jag andades ut.
-Jag ville bara säga att du är en fantastisk kärleksfull pappa, fortsatte hon.
-Jag vet inte hur jag ska säga, men du är värd allt gott, sa hon och önskade fler inlägg i tidningen.
-Jag kan nämligen inte följa din blogg på nätet, för jag har inte Internet.....

Jag tackade så mycket jag bara kunde för det fina samtalet. Och lovade fler inlägg.
För det var så fint på något sätt att våga ringa med det budskapet.

Jag la direkt in ett tiotal blogginlägg i textmappen på redaktionen...
En alldeles ovanligt vanlig måndag som reporter slutade på bästa sätt.

Damen där i andra änden hade gjort min dag....


lördag 27 augusti 2011

Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv...

-Pappa, det är flera levlar på varje liv!
Linnea har intagit soffan med halsont, mitt i sommarens sista tropiska värme.
Vi pratar Super Mario Galaxy 2.
Jag skrattar lite inombords när yngsta dottern snackar om levlar....
Hon har flera nivåer i varje liv och blir ett med fantasivärlden på 42-tummaren.
-Pappa läs! skriker hon när instruktioner på engelska dyker upp i pratbubblorna.
-Shit, jag har bara två liv kvar, hörs från vardagsrummet när Mario tappar fotfästet.
Mario springer omkring bland galaxerna och min dotter håller i spakarna.
-Jag är på sista nivån och ska rädda prinsessan, ropar hon smått hysteriskt.
Som om det var det sista som hände i 11-åringens liv.
Jag kan inte låta bli att fascineras.
Jag kan inte låta bli att känna mig jävligt gammal.
När jag var 11 år spelade vi tv-spel.
Det var svart och vitt på en väldigt tjock tv.
Det var två långa streck på var sida om en linje.
Med ratten styrde vi strecken för att fånga pricken.
Dom sa att det var tennis.
Det fanns liksom inga levlar.
Ännu mindre några liv som kunde förbrukas.

Bolljäveln passerade baslinjen och det var över...


fredag 19 augusti 2011


"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten...

"Det ska vara en fest för alla åldrar", sa General-Johan.
150 000 besökare på Augustifesten i Norrköping.
Det är ett gigantiskt, kollektivt adjö till sommaren i Sveriges vackraste stad.
Farsan och jag ville vara med.
Far och son laddade med ett par kalla inför folkfesten.
Bartender-Niclas på Harrys var trött. Han borde valt ett annat jobb.
Stenmarck bjöd på 7-milakliv, September lyfte publiken mot en klarblå sommarhimmel.
Farsan, 66, sjöng med i "Mikrofonkåt"....
Den lille grabben med hörselskydd log med hela ansiktet framför scenen i Vasaparken...
Vi såg inga poliser, vi såg inget bråk.
Vi såg bara leenden, kramar och sockervadd.
På hemvägen träffade vi en strålande Sara.
Jag fick en kram och en puss på kinden av min gamla elev.
Hon har hittat en ny kärlek.
Jag är glad för hennes skull.
"Fina människor", sa farsan när vi fortsatte i sommarnatten.

Jag gillar det där...

tisdag 16 augusti 2011


Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Ett fint damm ligger över allting.
I mitten av 1970-talet slutade remmarna i taket att rulla.
De sista stolarna blev aldrig färdiga.
Snickaren hade tagit fram ämnen till fyra uppsättningar köksstolar, till barnen.
Tanken var fin.
De hänger kvar där i taket som ett minne av snickaren.
Ett långt liv i den lilla verkstaden var över. Två fingrar hade gått i rikthyveln.
Många timmar för brödfödan var över.
Spindlarna har tagit över. Näten gör mönster där solstrålarna hittar in.
Det är lätt att se slitet där i en bullrig verkstad för att försörja familjen.
Det är lätt att se det svaga ljuset från oljelamporna i taket vintern 1943.
Det är lätt att se snickarens kärlek till sitt hantverk.
Endast de finaste träbitarna kom in i hans snickeri.
Jag har aldrig träffat snickaren, men jag vet att han inte tog i vilken träbit som helst.
Hans förråd av träbitar på lager berättar för mig.

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...




torsdag 11 augusti 2011

Valdemarsvik på 22 och en halv minut...

"Perkas grill" dök upp där på min högra sida.
Det var jag, kameran och min lilla Volvo s40.
"En jävla håla, skrek min kollega.
Valdemarsvik ligger fint där i utkanterna av Östergötland.
Det är en vik, en hamn, lite affärer, lite småskuttar......och....
Jag ska erkänna. Jag har aldrig varit i Valdemarsvik.
Jag har bott i Östergötland i 43 år, men aldrig varit i Valdemarsvik.
Jo, jag ljuger lite, för storyn blir lite bättre då.
Jag har varit där någon gång, men inte som idag.
Min Volvo s40 stod fint på en 30-minutersparkering, mitt i centrum.
Vädret var lovande och nyfikenheten kom krypande.
Jag trodde det skulle bli tajt med tiden.
Det blev aldrig det.
Valdemarsvik (förlåt alla som bor där) var tråkigare än ett Sudoku i Norrköpings Tidningar.
Jag var där som journalist. Jag hade ett par enkla uppdrag.
Jag löste uppdragen på mindre än 20 minuter.
Jag brukar bli nyfiken på nya miljöer, nya människor.
Men inte denna torsdag i början av augusti.
De få människorna som överhuvudtaget var ute, var inte direkt pratglada.
Jag är inte bitter.
Man kan inte ha tur jämt.
Valdemarsvik, lär stå kvar, även utan mig.
Jag lämnade den slumrande båtviken med Söderköping i sikte för nya uppdrag.
Hungern kom krypande i höjd med kebab-haket bredvid mataffären.
-Vad vill du ha kompis?
En stor kebab, med röd sås, svarade jag och kände mig hemma på nåt sätt.
Söderköping är inte stort, men känns hemma.
Norrköping är det riktiga hemma.

Valdemarsvik....har en staty av Nils Liedholm....



lördag 6 augusti 2011

Det finns andra som gör det så mycket bättre...

Det är det bästa med det här yrket, sa alltid farsan.
Han har varit snickare hela sitt yrkesliv.
Det bästa är, att det man gör finns kvar, säger han.
Man kan återvända och titta på vad man gjort...
Så sant.
Jag började i farsans fotspår.
Jag utbildade mig till möbel- och inredningssnickare.
Steget är inte långt till byggnadssnickerier...
Syokonsulenten i nian blev arg. Han gillade inte mitt val.
Du kan bli läkare, med dina betyg, sa han.
Det är kanske först nu jag förstår värdet av kunnandet.
Att kunna bygga en möbel, ett hus, en grind, en altan eller ja...
...vad som helst i trä.
Den gamla grinden fick nytt liv igen.
Den har stått och ruttnat bakom garaget i många år.
Nu sitter den där den ska.
Lite renovering och lite färg...
Det är en speciell känsla...
Jag är glad att jag inte lyssnade på syokonsulenten.
Läkare är inte min grej.

Det finns andra som gör det så mycket bättre...

torsdag 4 augusti 2011

Jag mår bra, berättar hon....

Hon tittade upp och visade sitt allra vackraste leende.
De bruna ögonen log mot mig över köksbordet.
Jag mår bra, berättar hon.
Hon kan inte säga det med ord. Men ögonen berättar för oss.
Lisa sitter vid köksbordet och väntar på middagen en vanlig onsdag.
Hon luktar på blommorna och de bruna ögonen strålar.
Vi brukade plocka bort alla prydnadsaker timmen innan Lisa kom hem.
Vi var väl förberedda för timmar av kaos.
Vi var väl förberedda på det värsta för vi visste aldrig hur det skulle sluta.
Det var inget undantag, det var vår vardag. Många år.
Det fanns en tid av förtvivlan.
Det fanns en tid av undran om vi skulle orka.
Lisas vackra leende där över köksbordet slår allt.
Jag mår bra, berättar hon.

Det blir inte så mycket bättre än så...

onsdag 3 augusti 2011

Hon har tagit mitt drömjobb!

Morgondimman lättade över Göta Kanal.
Klockan hade precis passerat nio och de första båtarna stod på kö för att slussa.
Solen bröt igenom med stor kraft. Almanackan visade tisdagen den 2 augusti.
Johanna tog emot med gul pikétröja med kanalbolagets logga på bröstet.
Den ultralätta mörkblå flytvästen toppades med komradion på axeln.
Det var snyggt hela vägen.
Hon har tagit mitt drömjobb, tänkte jag. Mitt framför näsan liksom.
Gräset vid Övre Duvkullen var nyklippt.
Den grymt blåa himlen gjorde en fin bakgrund till bilderna av Johanna.
Bilderna av en slussvaktare som har världens bästa jobb.
Hon sa det det själv. Jag tvivlar inte en sekund.
Hon trycker på lite knappar, hjälper en vilsen seglare med tampen.
En såndär fin kille med keps. Som försöker glänsa, men lyckas sådär...
Det är ett enkelt jobb, säger Johanna och vinkar av tre båtar.

Jag tror henne. Enkelt, men viktigt.
-Vi samlas och badar ibland, säger Johanna.
Jag ser det framför mig.
Kedjan går genom radion när båtarna är långt borta.
När värmen blir påtaglig.
-Jag vet inte om vi får, säger Johanna lite försiktigt.

Klart ni får, säger jag.
Klart som fan ni får, tänker jag.

Nästa liv ska jag bli slussvaktare...



söndag 31 juli 2011

Båda fick en boost till självförtroendet som räcker livet ut...

-Målvakten är jävligt gul, sa Emil.
Vi stod mitt i IFK Norrköpings hejarklack, Peking Fanz.
Emil är en gammal elev till mig, numera bosatt i Göteborg med sin familj.
Vi hittade varandra redan när han gick på mellanstadiet.
Jag tror inte vi har mötts sen dess.
Flera lärare tyckte han var jobbig.
Jag gillade hans ifrågasättande. För han gjorde det snyggt.
Vi har samma humor och samma distans till livet.
Jag kände det då.
Jag kände det igår, sådär en 15 år efter vårt första möte.
Vårt första möte när jag var lärare och Emil var elev.
-Du är min mentor, sa Emil över första ölen på Butlers.
Det är ungefär det bästa betyget man kan få så här i efterhand.
Emils farsa Affe var med förstås.
Affe och jag har passionen för IFK Norrköping ihop.
Emil skiter i vem som vinner.
Målvakten är jävligt gul, sa han och stämde in i sången på läktaren.
"Det är vi som är Norrköping".
-Som en religion på nåt sätt, säger Emil.
Vi hann med lite fina historier från den gamla tiden på Rambodalsskolan.
Affe delade med sig av de finaste av fotbollshistorier.
När han själv var tränare för länge sedan.
"Vi toppar laget", var budskapet från tränar-Affe.
De förväntade stjärnorna värmde upp.
Men Affe kastade in två killar som aldrig nånsin har betraktats som stjärnor.
En av dem avgjorde matchen. Den andra gjorde ett kanoninhopp.
Båda fick en boost till självförtroendet som räcker livet ut.
Vi har samma syn på livet Emil, Affe och jag.
Fotboll är stort...

...men bara en lek...


tisdag 26 juli 2011

Tur att ingen såg...

Molnen såg ut som glödande kol när solen gick ner vid sjökanten.
Precis så där vackert som bara sommarhimlen kan måla.
Itte planade upp i 34 knop och vinden gjorde om frisyren.
Tre grabbar, två alkoholfria ölflaskor och två chokladkakor.
-Här borta finns en liten sandstrand, sa Itte och pekade mot en ö längre fram.
Micke hade dragit runt på småkidsen utmed bäcken i timmar.
Itte hade haft ännu en dag på ett jolmigt kontor.
Jag själv hade utfört svärmors önskemål om snickarglädje.
Ungarna tjöt när vi berättade att det var pappornas tur att leka denna sommarkväll.
Vi fick dryga timmen i den långa sjön med 100 hästkrafter.

Tre bleka rövar försvann ner i det svala vattnenbrynet...
Förmodligen en ganska rolig syn.

Tur att ingen såg.

lördag 23 juli 2011

Svärmor bockar djupt och tackar för sin altan...

Den tryckta brädan får pressas in.
Det är som skön musik.
När den sista delen i bygget har hittat sin plats.
Jag har aldrig varit musikalisk.
Men när jag och virket blir ett kommer musiken. (Det är nu Helene tror jag rökt svamp).
Jag är inne på min tredje altan i sommar.
Jag trivs med snickarbältet. Det är då jag hittar mig själv.
Svärmor bockar djupt och tackar för sin altan.
Hon slipper trampa snett på en tillfällig lösning från entrén.
Det är belöning nog för timmarna.
Jag ser hennes lycka och packar ner verktygen.
Innan regnet kom fick tredje altanen sin form på hemmaplan.
Den invigdes med grillat kött.
Ytterligare en grillplats.
Ytterligare en ny vy.
Men nu får det vara bra.
Man kan ju inte snickra altan hela sommaren.

Så roligt är det ju inte...

torsdag 21 juli 2011

-Jävla kapitalist, skriker han och blinkar...

-Hej, jävla kapitalist!
Orden kom från grannfastigheten.
Jag tittade upp och såg tre byggjobbare renovera huset som är till salu.
-Kom kompis, jag ska visa dig vilket jävla fuskbygge.
Vi blev kompisar direkt.
Zoran från Serbien hittade min frekvens.
Jag gillar det där. Jävla kapitalist....
-Kan du fixa kaffe? frågade Zoran.
-Jag fixar öl, vilken sort tycker du om? frågade han ivrigt.
Carlsberg är gott, sa jag.
Zoran skrev Karlsberg på sin risiga byggbuss.
-Du får fyra, sa han och ringade in en fyra på bussen. Du fixar kaffe. Jag fixar öl.
Zoran är på 54, som han själv uttrycker det.
Han jobbar mycket.
15 timmar per dag är inte ovanligt.
Han älskar att bygga.
-Jag skickade 70 ooo till min mamma i Serbien.
-Vi har en annan kultur än ni svenskar.
-Vi hjälper varandra.
Jag hinner inte kommentera.
-Men Sverige är bra.
-Jag säger till alla som kommer hit att klaga inte. Åk hem istället!
Zorans pitbull blir lite styrig.
-Han är snäll, säger Zoran och rycker i kedjan.
Zorans pitbull är stor som en mindre häst, trots sina åtta månader.
Jag känner mig inte helt lugn med biffen som buffar på mig.
Men vi hittar varandra på nåt sätt, Zoran och jag.
-Kan du hjälpa mig att lägga om ett tak? frågar han när jag berättar om min snickarbakgrund.
-Det är bra pengar.
Han tar mitt nej, utan omsvep.
Vi tjatar lite varje dag över staketet.
-Jävla kapitalist, skriker han och blinkar.
Jag levererar kaffe.

Jag gillar Zoran.

lördag 16 juli 2011

Det blir fina minnen att ta fram i höstmörkret....

Strömmingsburgare och burkläsk i Västerviks skärgård.
Det låter som en konstig kombination.
Men det satt fint.
Det var Händelöp och tusentals bilar i kö mot marknaden i kustbandet.
Luffarslöjd och allt tänkbart hantverk trängdes mellan fiskebodarna.
-Du är från Östergötland, sa jag till gubben som sålde trädgårdsstorkar.
Han blev förnärmad och nästan arg.
-Jag är smålänning, skrek han.
Fina kusinen Therese tog emot i visans stad Västervik.
Det kostade alldeles för många riksdaler att gå in i ruinen där de stora spelade.
Vi nöjde oss med en duktig trubadur från USA.
Vi nöjde oss med tältöl.
Trubaduren såg ut som Miss Piggy i Mupparna i sina rörelser.
Han hade en röst man skulle slåss för.
Det var gott nog när Sweet home Alabama blandades med Sommaren är kort..
Det var gott nog när bartendern fick fullt upp med beställningen två stycken Three Hearts...

Det är kanske då som sommaren är som bäst.
När fina kusin Therese bjuder in.
När tre hjärtan inte räcker till.
När solen går ner där i skärgården.

Det blir fina minnen att ta fram i höstmörkret....


torsdag 14 juli 2011

Jag har nakenbadet kvar....

Sommarlovet har ett slut.
Varför är det så svårt att lära sig?
-Det är snart slut, säger farsan, strax efter midsommar.
Han har alltid sagt så. Varje år. Exakt vid samma tidpunkt.
Men enda sedan jag var liten har jag tryckt bort hans ord.
Sommarlovet är oändligt. Punkt slut.
Precis som universum. Det är just den känslan som är så vacker.
Vi är halvvägs nu. Jag tänkte aldrig så som grabb.
Jag tänkte aldrig så när vi hade tävling att hitta den längsta maskrosen.
När vi spelade fotboll fram på småtimmarna.
När vi var kära upp över öronen.
När vi badade i sörjan som heter Göta Kanal.
När vi åt mammas nybakade bullar med mjölk.

Men jag tänker så nu.
Det är bara halva sommaren kvar...

Ja, jag börjar bli lik farsan...
Inget att skämmas för..
Han är ett bra föredöme på många sätt.
Men sommaren är långt ifrån slut för mig, även om farsan tar fram snöskyffeln.

Jag har inte haft mitt nakenbad än.
Mitt nakenbad när solen går ner i sommarnatten.
Jag har gott om tid på mig.

Sen kan jag sätta punkt.
Sätta punkt för sommaren...

fredag 8 juli 2011

Det är svårt att förstå, men det är vackert...

Lillflickan har landat.
Jag kallar henne lillflickan.
Hon är liten inuti.
Hon går försiktigt runt på tomten i sin pyjamas.
Det är högsommarvärme och hallonen är mogna.
Precis som vinbären, körsbären och smultronen...
Lillflickan går runt på tomten och njuter av bären.
Hon älskar bären, ler och blir kladdig runt munnen.
Hon är glad, lugn och i balans.
Hon är inte rädd. Hon är inte stressad.
Hon bara njuter.
Det blir overkligt.
Det har gått månader nu.
Månader sedan hon hade sina utbrott och kämpade med sin autism.
Lillflickan har landat. Jag vågar säga så.
Det är svårt att sätta ord på lyckan.
Det är svårt att förstå.

Men det är vackert...

tisdag 5 juli 2011

Jag kan inte annat än att bli imponerad...

Jag älskar att träffa nya människor.
Människor som lever parallellt med mig.
Jag träffade en tjej i kväll som gjorde avtryck i mitt hjärta.
En ganska blyg och försiktig tjej.
Hon började med cirkuskonster som 13-åring. Hon är inte aktiv längre.
Men 21-åringen har en talang som inte många har.
Jag bad henne stå på händer.
Hon ville inte sticka ut, men hon gjorde sin grej ändå.
På altanen där i Smedby.
Jag kan inte annat än att bli riktigt imponerad.
Hon ställer sig på altanen och smyger upp i handstående.
Med full kontroll på varje kroppsdel.
Hon har tajta jeans på sig. Det hindrar henne inte.
Jag kan inte annat än att bli imponerad...

Tack Matilda för uppvisningen!

måndag 4 juli 2011

Blå...

Vad är skillnaden.....egentligen?

Några sträckte armarna i luften och blundade.
Hängivelsen var total. Flera tusen hade kommit.
Vinden svalkade genom tältöppningen i sommarkvällen.
Publiken ställde sig upp i raderna när elgitarrerna släppte loss.
Basgången och sångarens entusiasm fick nästan taket att lyfta.
Det var Hönö-konferrens. Det var missionförbundets årliga konferrens på ön i Västkustens skärgård. Hönö i symbios med Öckerö utanför Göteborgs kust.
Jag fick veta att de bosatta på ön avskyr invaderingen av kristna människor första veckan i juli.
Det är den enda veckan på året som kommunen tillåter camping på ön.
Jag såg ingen lam människa resa sig från sin rullstol under tältmötet.
Jag såg ingen gå på vatten.
Jag såg ingen handpåläggning.
Jag hörde heller inget Hallelujah.....
Det enda jag såg i tältet var glada människor.
Traktens ungdomar har som tradition att trakassera de kristna människorna som kommer till ön. Det har pågått i 50 år.
De kastar ägg på husvagnarna, de skriker glåpord till camparna...
Jag är själv inte troende.
Jag tror inte på någon gud.
Men jag sov en natt i en husvagn på området.
Och såg med egna ögon rädslan även hos de vuxna på ön.
Jag kom från de kristna människornas campingområde, de såg det.
På parkeringen vände de bort blicken, vägrade att hälsa på mig.
De hade dömt mig. Jag var kristen, konstig och kanske lite farlig i deras ögon.
Vad fel de hade, på alla sätt egentligen...

Några stenkast bort, på andra sidan sundet hördes basgången...
Det legendariska hårdrockbandet Metallica spelade på Ullevi.
Några sträckte armarna i luften och blundade.
Hängivelsen var total....

De är säkert jättefarliga...





fredag 1 juli 2011

Nära sanningen för två pappor med fri lek...

Rickard ringde.
-Jag knäpper en Spendrups och lyssnar på Uno Svenningson, sa han.
-Det är sommar, det blir inte så mycket bättre, kom strax efter.
Vi har ett förflutet, Rickard och jag.
Vi är som bröder. Jag tror han håller med.
Jag vet vad han menar.
Vi hade fri lek. Två pappor med småbarn.
Vi satt på balkongen på Albrektsvägen. Bara han och jag.
Det kan ha varit runt 2000.
"Nära sanningen", med Uno Svenningson rullade på stereon.
En kall Carlsberg, två pappor, två bröder fick en fristad.
Gitarrerna kom fram och det bläddrades låtar i pärmen.
En öl till och ackorden lät bättre än nånsin.
Cyklarna tog oss genom ett Norrköping i sommarskrud.

Livet var enkelt och vi var nära sanningen, på nåt sätt.

Nära sanningen för två pappor med fri lek...

onsdag 29 juni 2011

Det här inlägget blir en hyllning och ett tack....

Sommarlovet hade precis landat. Bubbelbadet nedfält i altandäcket.
Solen bjöd på dryga 30 grader. Exteriören, bättre än Bygglov åstadkommer sina bästa dagar.
"Den här altanen tål en jordbävning", sa Anders.
Jag hade ingen anledning att säga emot.
Det var välbyggt. Det var bättre än det proffsen levererar.
Det var minst en dimension för mycket, men snyggt.
Det möra köttet på grillen höll världsklass. Nyhämtad Carlsberg från Pråmen gjorde inte sommarkvällen mindre unik.
Det är svårt att inte känna efter, en junikväll, när allting faller på plats.
När Anneli bjuder på turkisk peppar i bubbelpolen.
När yngsta dottern Amanda charmar allt och alla.
När sonen Andreas levererar smarta sanningar, och ett lugn som smittar.
Och när pappa Anders liksom har koll på allt.
De har något gemensamt.
De heter Morath i efternamn.

Det här inlägget blir en hyllning och ett tack.
Ett tack för värme på alla plan.

Jag kan inte beskriva det bättre...

lördag 25 juni 2011

Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.

Tre hönor pickar på tomten.
Det är fascinerande. De är märkliga och lite läskiga.
Jag minns en dag för sådär åtta år sedan.
Jag var ensam hemma med mina två döttrar. Tre och åtta år.
Den ena autistisk och den andra busig.
Det var dags för mat.
Vad vill ni ha? frågade jag.
-Pannkakor, sa de i en mun.
Lugnt, tänkte jag och öppnade kylskåpet. Inga ägg.
Ja, just det, vi har ju hönor.
Där låg tre ägg, nyvärpta som på beställning.
Det blev pannkakor, och jag blev såld på hönorna.
Nu går de där igen och pickar och värper.
Lisa skrattar.
De är busiga tycker hon, när de går fritt på tomten.
Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.
Men häftiga, enkla och driftsäkra.
Tre ägg per dag.
Det är fint.

tisdag 21 juni 2011

Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

Jag slog mig ner i skinnfåtöljen med mitt Pressbyråkaffe.
Det var mitt i city, i ett varuhus.
Det var ett stycke lunchpaus med eftertanke.
Det är skönt att landa och titta på folk.
"Det där ser gott ut", sa en gammal farbror i skinnfåtöljen bredvid.
Ja, kaffet är från Pressbyrån därborta, sa jag.
Han hostade illa, den gamla farbrorn.
"Det är en arbetsskada", förklarade han och beskrev de lömska kemikalierna.
De lömska kemikalierna från fotorummet, där bilderna tog form.
Han hade varit fotograf i hela sitt liv.
Och plötsligt kände jag igen honom.
För 30 år sedan tog han en bild på Borgsmoskolan.
När videofilmning var nytt, och lilla jag gick i sjuan.
Vi var den första skolan som använde videokamera.
Året var 1981 och Folkbladet gjorde ett uppslag med stor bild.
Vi fick en pratstund i lunchruschen.
Han kom ihåg fotouppdraget på Borgsmoskolan.
Minnen dök upp, för den gamla mannen, och för mig.
Allt tack vare hans fråga om kaffet.

Möten. Det skapar något speciellt
Det är inte farligt att prata med till synes främmande människor...
...kanske har man något gemensamt.

Eller inte.
Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

lördag 18 juni 2011

Reidar Svedahl.

Han pratade om vinsten med att våga misslyckas...

Jag fick en halvtimma med den galna norrmannen.
"Tack för en effektiv och trevlig pratstund", skrev han i ett mejl..
Han kom till Norrköping 1995 och satte fart på tråkiga infödingar.
Under sina fem år som hotelldirektör gjorde han mer än de flesta av oss gör på en livstid.
Han är kanske mest känd för att han satte världens största tomteluva på Rådhuset.
Bara en sån sak.
Men det finns en sak till. Kanske det viktigaste. Han har roligt. Och är ödmjuk.
Han pratade om framgång. Han pratade om vinsten med att våga misslyckas.
Reidar Svedahl levererade sanning efter sanning under vårt korta möte.
Han refererade till Ingemar Stenmark:
"Ju skickligare man är desto oftare har man tur".
Han pratade också om fotbollslirarna som håller världsklass.
Det är ingen tillfällighet.
"Om man behärskar klacksparken, så gör man inte den vid varje tillfälle som bjuds".
"Men man gör den när man vet att man lyckas".
Där har du skillnaden mellan amatörer och proffs, var budskapet från en Norrman med lite tur och mycket skicklighet.
Ett faktum som kan överföras till vardagen och arbetslivet.
Jag känner igen fenomenet.
Jag känner verkligen igen fenomenet...

fredag 17 juni 2011

Jag hittade henne!

För ett par månader skrev jag här i bloggen om en speciell elev.
Alla mina elever var speciella och satte guldkant på min lärartid.
Elin gjorde nånting mer.
"Kreativ, klurig och framförallt viljestark".
Det är hennes egna ord om sig själv så här i efterhand, sådär en tolv år efter...
Jag hade inte sagt det bättre själv.
Jag undrade var hennes unika kreativitet hade tagit henne i livet.
Häromdagen landade ett mejl i min dator.

Hej Thomas!

Ryktet har nått mig att du minns vår överenskommelse!
Otroligt roligt att höra från dig, jag blev både glad och rörd av ditt blogginlägg.
Du har alltid haft en speciell plats i mitt minne och mitt hjärta, och jag har tänkt på dig också under åren och undrat hur du har det.
Självklart ska vi ses som vi bestämde, även att vi nu har missat det utsatta datumet med ett par år.
Jag minns att vi sa 17 maj, för det skulle vara soligt och varmt.
Jag bor kvar i Norrköping, numera ihop med min sambo Alexander (japp, en kille!) sen tre år tillbaka.
Det här skulle kunna bli ett långt mejl känner jag direkt, finns ju massor att berätta, men jag kanske ska spara mitt livs historia till dejten.

Kram
Elin




onsdag 15 juni 2011

Det är hennes frihet, att allt är precis som vanligt....

Tusentals elever går ut nian i morgon.
De får en doft av friheten. De går från tvång till eget val på nåt sätt.
Ett gymnasieval, en inriktning i livet, för första gången ett eget val.
Men först väntar ett långt sommarlov.
Ett sommarlov med kollo, fotbollsläger och kanske en resa utomlands.
Min äldsta dotter går också ut nian i morgon.
De sjunger Idas sommarvisa, med bilder och teckenspråk, så att alla förstår.
Lisa får gå fram och hämta en ros, när hennes namn ropas upp.
Det är vackert. Hon blir lite förlägen.
Hon får applåder av de andra.
Det är många som låter. Det är många som har svårt att sitta still.
Skolavslutningen är över på en kvart.
Men det är fint. Personalen gör en fin skolavslutning för våra autistiska barn.
Det är svårt att uttrycka sin tacksamhet.
Men jag tror att de vet att hur tacksamma vi är.

Lisa har inget sommarlov.
Hon vill inte ha sommarlov.
Hon vill att varje dag ska se likadan ut.
Hon går på frita hela sommaren.
Hon vill ha det så.
Det är hennes frihet.

Att allting är som vanligt...

torsdag 9 juni 2011

Pressbild.

Om den här bloggen inte uppdateras på ett tag, så vet ni varför...

Jag är nära vän med Anna Skipper.
Inte helt sant. Eller: ljug inte, som en av mina gamla elever alltid säger.
Anna Skipper finns på min vänlista på Facebook.
Fråga mig inte hur det gick till. Ärligt.
Hon har lobbat på nåt sätt.
Hursomhelst, hon finns där och jag fick jag ett infall.
Jag och en kompis diskuterade fenomenet ölmage, på en annars atletisk kropp...
Överdrev lite där, men...
Jag skickade ett mejl till Anna med hopp om råd i världsklass.
Råd om hur man får bort ölmagen utan att sluta dricka öl.
Ja, lugn nu! Under har inträffat förr...
Jag hade absolut inga förhoppningar om att hon skulle svara överhuvudtaget.
Men i realtid landade svaret i inkorgen.
Anna Skipper, där i realtid från Italien.
Det löser vi, var budskapet från hälsogurun, som har en blick som skrämmer den tuffaste.
Jag fick ett telefonnummer till en tjej, som skulle guida mig.
"Vi startar i morgon med Detox, vi är klara till midsommar", sa tjejen.
"Det är 39 anmälda hittills, du är nummer 40".
Jävlar, tänkte jag. Det gick nog lite för snabbt där.
Hur ska jag komma ur det här? var tanken som slog mig brutalt.
Jag har inte beställt Detox-paketet.
Alla andra har gjort det.
Lite av en räddning för mig, eller nåt.
Där är vi nu.
Tänk om min vän Anna Skipper knackar på min dörr...
Jag tar en öl så länge och väntar...

Och....om den här bloggen inte uppdateras på ett tag, så vet ni varför....

onsdag 8 juni 2011

Jag tänker att livet är en resa. Framåt och bakåt...

Det var presskonferens i en gammal tvättstuga i stadsdelen Hageby.
Jag följde alltid med mamma dit.
En platt tegelbyggnad på gården. Mörkrött tegel.
Och små, smala, gröna fönster. Fönster med ojämn yta, som vågor.
Det luktade speciellt där, när mamma manglade.
Det var tanter i stora fina kjolar. De var alltid där.
"Det är zigenare", sa mamma.
"De bara stjäl", fortsatte hon.
Näe, det sa hon inte alls. Mamma skulle aldrig säga så.
Det har gått 35 år, minst.
Jag kommer ihåg det. Det blir så tydligt. Nästan verkligt.
Jag känner fortfarande doften från tvättstugan.
Tvättstugan ser exakt likadan ut idag. På utsidan.
På insidan är det en ny filial för Arbetsförmedlingen.
De gamla tvättmaskinerna är borta sedan länge. Liksom mangeln.
Det är presskonferens. Jag är där som fotograf.
Jag tar snabbt mina bilder, och drar iväg.
Drar iväg genom tiden.
Tillbaka till 1970-talet.
Det var bättre förr, tänkte jag.
Näe, jag skulle aldrig tänka så.
Jag bara minns och njuter av fina minnen.
Och är snart tillbaka i verkligheten, som nyhetschef, på redaktionen.

Jag tänker att livet är en resa. Framåt och bakåt...

fredag 3 juni 2011

Behöver jag säga att Jesper är en kille med stort hjärta?

Grabbarna i sexan satt i skolbussen på väg hem.
Det var i det lilla samhället Snövelstorp.
Tuffa grabben, kanske tuffast av dem alla tog ton i bussen.
Han gjorde sig rolig över den konstiga tjejen i området.
Tjejen med autism, min dotter.
Han tog sig friheten att göra henne till åtlöje.
Men det fanns en kille där i bussen som inte gillade förnedringen.
Han var klasskompis till den tuffa killen.
Han la det åt sidan.
Han råkade vara granne med Lisa.
Han ställde sig upp i bussen och protesterade.
Han försvarade min dotter inför sina kompisar.
Han förklarade för de andra att tjejen är handikappad.

Behöver jag säga att det är stort?
Behöver jag säga att Jesper är en kille med stort hjärta?

onsdag 1 juni 2011

Ett budskap som lindrade ångesten, för en stund...

Fem ungdomar med handikappet autism ska flytta hemifrån.
Beskedet kom snabbt, kanske snabbare än känslorna hinner landa.
Det är fem enskilda individer som var lika söta som vilken bebis som helst när de föddes.
Men en liten, liten skillnad blev en stor skillnad i deras liv. De fick inte samma förutsättningar.
Allt är planerat in i minsta detalj.
Kostnaden är stor. Kommunen är skyldig enligt lagen om särskilt stöd.
Skyldig att skapa ett boende med förutsättningar som passar de annorlunda.
För de har rätt till ett hyggligt liv, precis som du och jag.
Det är tur att det går att luta sig mot lagen. Man kan inte vara annat än tacksam.
Ingen av de fem ungdomarna har en aning om att de ska flytta hemifrån.
De kan inte ens ha en åsikt.
Två av ungdomarna var med på mötet.
Två av fem som kan sitta stilla mer än fem minuter utan att riva lokalen.
"Jag blir så trött på dig", sa en av dom, när colan och bullarna var slut.
"Han vet inget än", sa mamman.
Det är lätt att se ångesten i föräldrarnas ögon.
Deras annorlunda barn ska flytta hemifrån.
De är inte mer än tre år i sinnet.
"Låt gummibandet dras ut. Känn ingen press. Låt det ta sin tid", var budskapet.
Ett budskap som lindrade ångesten, för en stund.

lördag 28 maj 2011

Men i det här fallet håller jag på min dotter....

"Pappa, jag var lite kaxig mot Gösta, slöjdläraren.
Jaså? sa jag. Det är inte bra.
Jag vill inte att mina barn ska vara kaxiga, om de inte har rätt till det.
I det här fallet såg jag mellan fingrarna.
Linnea är vass på praktiska övningar, och har pappas självförtroende.
Bra ibland, dåligt ibland.
"Min pappa är slöjdlärare", sa Linnea i diskussionen, när Gösta blev trött.
Jag skulle, i normala fall, tycka att det inte var okej, att säga så.
Men den här gången höll jag låg profil.
Jag vet att Linnea är vass, och obekväm.
Jag vet att Gösta är slöjdläraren som fått jobbet för att han är hantverkare.
Pedagog, stod inte i kravlistan.
Idag byggde Linnea och jag en kaninbur.
Hon har lätt för sig. Hon greppade instruktionerna och jag blev snart överflödig.
Hon ligger långt framme, när det gäller praktiska övningar.
Jag vet det med 15 år av slöjdlärande...
Jag blir lite stolt över min dotter.
Och jag tillåter mig att bli det.
Med all respekt för Gösta.

Men i det här fallet håller jag på min dotter....