Det kan bli bra. Körschemat är klart...

Han hade hela familjen i sängen när han blev plockad. Klockan var strax innan nio i lördags morse, två veckor innan bröllopet. "Jag var faktiskt förbannad", sa Danne när 18 grabbar mötte upp. Han hade trott att det inte skulle bli nåt. Zumbafröken gillade Dannes minimala klädsel. En sån där klassisk slimegrön sak som inte lämnar något till fantasin. Dannes svettiga vältränade kropp fick zumbafröken i gung på nåt sätt. Det är sant. "Blev det inte lite pinsamt?" sa svåger-Henka efter passet. Han satte ord på våra tankar. Barberar-Dennis, närmare 60-strecket, tog emot för rakning med kniv. "Ni måste bli medlemmar, så att jag kan öppna baren", sa han och skrev medlemskort i högt tempo. Rakningar, hår-styling, öl, whiskey och grabbsnack under några timmar, lämnade ingen oberörd. Kvällen och natten avrundades på Kingfelts sommar-ö mitt i St.Anna skärgård. Bestman -Johnny dominerade tillställningen. "Han är bra på allt", sa Danne om närmaste vännen. Så sant. Bestman-Johnny var kung i vattnet på en wakeboard-bräda. Han ledde allsången med gura och sång. Lägg därtill en vältränad kropp och en personlighet som får vem som helst ödmjuk. Jag har inte pratat med Danne efter svensexan, men jag tror att han är nöjd. Jag har träffat 18 trevliga grabbar som är bjudna till bröllopet. Jag räknar med dubbelt så många trevliga damer den 11 augusti vid kanalmagasinet. Och en drös gubbar, med respektive. Det kan bli bra. Körschemat är klart...

Det är lätt att bli tacksam för årets vackraste sommardag...

Ett finger i luften betyder kiss i vattnet. En ny erfarenhet för mig idag, i en sjö utanför Kisa. Ellis tog emot på sommarstället på årets vackraste sommardag. Ernst stod och stekte köttförs i uteköket när kossorna passerade. Jag trodde att jag var mitt i en tv-inspelning. Men kocken heter Thomas och är inte barfota. Ernst har inte Foppa-tofflor. Thomas är, förresten, betydligt snyggare än Ernst. Bara en sån sak. Ellis är en bra värd och fin vän. För hon är nästan lika tokig som jag, och då känner jag mig bekväm. Jag har en busig dotter, precis som hon. De hittar varandra, förstås. En hel drös med hästkrafter tog oss ut via bull-ön till klipp-ön. För Thomas är inte bara kock. Han hanterar hästkrafter med känsla. Bull-ön åker man till och äter bullar. Klipp-ön åker man till när det ska hoppas från klippan. Det är självklarheter hos familjen Lindroth. Lika självklart som att ett finger i luften betyder kiss i vattnet. Det är värme och kärlek rakt igenom.

Vi träffade den fantastiska kvinnan idag...

Det finns en kvinna som läser min blogg. Hon har ingen dator, ingen bil. Hon tar bussen till Stadsbiblioteket i Norrköping för att läsa min blogg. Det blir svårt att hantera, svårt att förstå. Hon har blivit fascinerad av berättelsen om Lisa och all kärlek som ligger bakom. Vi träffade den fantastiska kvinnan idag. Hon följer inte bara livet med Lisa. Hon hjälper äldre i sitt område. Hon handlar åt dem, när de inte orkar själva. "Jag vill köpa något till Lisa" sa hon idag, när vi mötte henne. Det blev en ros till Lisas vackra hår. Hon har inte träffat Lisa, men visar en värme och kärlek som är unik. Jag blir varm och glad. Kvinnan vill vara anonym. Jag ville fånga en bild på Lisa med den fina rosen. Bara för att visa min tacksamhet, för värmen från den anonyma kvinnan... Det är stort, det är vackert...

Som man bäddar...

Droppade i ett facebookinlägg att frisyren från 1983 var borta. Mittbena och hockeyfrillan försvann på mindre än 20 minuter. Det är inte riktigt sant, för håret blev kort senast 1991, då militärtjänsten ogillade vildvuxna lockar på en ung värnpliktig Filipsson. "Pappa du ser konstig ut", sa en liten dotter när jag dök upp på simskolan idag. Du var snyggare förut, sa hon. Ärligt och rakt. Men starka krafter krävde en ny frisyr på en toastmaster. Den ena kraften heter Carolina. Den andra heter också Carolina. Den ena är min fru. Den andra är min kusin som gifter sig inom kort. "Byt frilla," skrek krafterna. Lockarna åkte. Jag är inte bekväm. Min yngsta dotter vill att håret ska växa ut snabbt. Själv är jag sådär lagom inget. Håret växer snabbare än lönen landar på kontot. Men har jag bjudit på nyheten om ny frilla så kryper jag till korset. Sofia och Rebecca, jag står mitt kast. Här har ni er gamla lärare som ni aldrig sett honom, utan hockeyfrilla. Men han är fortfarande lika tokig. Bara så att ni vet... Till Monken Ohlander vill ja bara säga: Jag vet!

Och så hoppas jag att de har en underbar ledighet. För det är de värda..

Tusentals lärare är på välbehövlig ledighet just nu. Samtidigt larmar nyheterna om brist på lärare. 1.2 sökande på varje lärarutbildningsplats till hösten är blygsamt. Jag undrar om någon är förvånad. Jag undrar om någon i regeringen fattar. Det är mycket snack om att höja lärarnas status och lön. Men ingen verkstad. "Jag börjar förstå ditt resonemang, Thomas," sa en klok journalistkollega strax innan sommarlovet. Hon hade varit på en skola för att göra ett tidningsjobb. Hon var där i ungefär en timma och blev trött. Kollegan skulle skriva en artikel och behövde besöka verkligheten. Kollegan är ruskigt duktig på sitt jobb, men det handlar inte om det. Tusentals elever och tusentals lärare kämpar därute. De gör ett väldigt bra jobb, som få uppskattar, eller ännu mindre förstår. Jag mötte nyligen en lokal skolpolitiker som sa sig kunna skolvärlden. Han hade bra inflytande på besluten. Jag frågade när han besökte en skola sist. Han hade inget svar. Jag är inte förvånad, men blir förbannad. Du som läser det här kan ha barn som har passerat skolvärlden. Då har du annat att tänka på. Men har du små barn som är på väg dit, agera! Jag själv har väldigt liten makt att påverka. Det enda jag kan göra här är att hylla lärarna. Hylla lärarna som brinner för sitt jobb. Hylla lärarna som kämpar på, för att de vet att de gör nytta. Och så hoppas jag att de har en underbar ledighet. För det är de värda..

Jag tröttnar fortare på kultureliten än jag tröttnar på Måns Selmerlöv på Skansen...

1. 7 miljoner svenskar ser på Allsång på Skansen i kväll. 1. 7 miljoner idioter säger någon, eller i alla fall flera som jag känner till. En halv miljon färre ser på Morden i Midsommer. Det erkänner man gladeligen. Men Allsång på Skansen, ser man inte... För Allsång på Skansen är inte kultur. Det är töntigt, säger dom. Men nu är töntigt helt plötsligt trendigt, skriver Aftonbladet. Kommer att tänka på Marcus Birros kamp för att bli accepterad i kultureliten. Jag stödjer hans kamp, givetvis. För vem är tillräckligt kunnig, fin, eller trendig att avgöra vad som är den rätta kulturen? Jag tröttnar fortare på kultureliten än jag tröttnar på Måns Selmerlöv på Skansen. Men det är min obildade bild. Jag sympatiserar mer med Allsångstittaren än de som analyserar svårmod i litteraturen. Alla har sin plats. Alla har rätt till sin kultur. Men såga inte andras kultur. Då blir jag sur..

Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

"Skulle du kunna leverera sängen, jag har ingen bil?" Mejlet kom igår. Jag hade fotat Linneas våningssäng och lagt ut på Blocket. Hon frågade snyggt och jag pratade med en av hennes söner i telefon. "Jag bor i centrala Norrköping, skrev hon." Självklart levererar jag, skrev jag tillbaka. Jag anade brytningen, jag hörde barnen i bakgrunden. Jag hade gjort min bild. Sexbarnsmamman mötte mig med ett leende. "Hedersrelaterat våld", svarade hon på min fråga hur hon hamnade i Norrköping. Näst äldste sonen mötte upp och hjälpte till att bära in sängen. Mamman hade energi för många. Jag kan inte låta bli att bli imponerad och samtidigt förbannad. Jag mötte sexbarnsmamman med all respekt jag hade med mig denna juniförmiddag. "Min nioåring har cancer. Vi kämpar för att han inte ska bli den tomma stolen", säger hon när vi bär in sängen. Hon tackade i ett sms för att jag levererade sängen, och önskade mig och familjen allt gott. Jag hade önskat att jag kunde göra mer. Men sexbarnsmamman är van att kämpa i motvind. Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

Tack, ni är bäst!

Skolavslutningen gick bra. Det är nog jobbigast innan. Jag tror det. Hönspappa, finns sådana? Jag vet inte, men om de finns är jag en sån. Rektor-Ola höll några fina ord. -Jag är inte van att prata när det låter lite, sa han. Han syftade på de autistiska barnen. -Vi visar att alla har en given plats och alla är lika värda, sa han. Så sant. Men fint att få orden. Han gjorde det bra. Och det är just så vi har upplevt elva år på Tamburinens skola. Elva år av respekt värme och ärlighet. Lisa fick 300 kronor för "Flit och framsteg". En tår rullade. En tår rullade på en stolt pappa. Det finns egentligen inget sätt att tacka för allt. Det blir inte tillräckligt. Men jag tror de vet hur tacksamma vi är. Jag tror de vet att de har betytt så mycket för oss... Att vara förälder till en autistisk flicka blir så mycket lättare, när fantastiska människor inte bara gör sitt jobb. Utan visar känsla och kärlek till våra barn. Det är ingen tillfällighet. Många är kallade, få är utvalda... Tack, ni är bäst!

Hon var tom i blicken...

Bilden fastnade på näthinnan. I dörren mötte jag en rödgråten tjej på väg ut från Kolmårdens kriscentra. Hon var tom i blicken. Jag kan bara gissa att hon var en av dem som hade förlorat en nära vän, en härlig kollega. Det är svårt att förstå. Det är svårt att hitta ord. En 30-årig kvinna har slutat sitt liv, med sina älskade vargar. De älskade vargarna tog hennes liv. Det gick fort. Ingen hann ingripa. Jag vill tro att de hade full kontroll därute i varghägnet. Jag vill tro att de inblandade kände vargarna bättre än någon annan och hade full kontroll. Men naturens krafter blev starkare. Livet är inte givet. Det går inte att föreställa sig kampen med vargarna. Det går inte att förstå paniken. Ingen såg kampen. Ingen vill se kampen. Det är bara att hoppas att tjejen drabbades av en sjukdom och föll ihop där framför vargarna. För det är så experterna förklarar förloppet. Att vargarna inte anfaller annars. Men det spelar mindre roll nu. Två föräldrar har förlorat sin dotter mitt i livet. Hur många nära vänner och kollegor som har svårt att förstå, kan vi bara gissa. Det är svårt att hitta ord. Det är svårt att hitta ord när livet visar sin baksida och slår hårt när man minst anar..mot vargskötaren och alla i hennes närhet...

Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Det är en resa, säger Arne. Så sant. Det är Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens skola. Skolan som räddade oss för elva år sedan. När vi trodde att ingen skulle kunna ta hand om vår Lisa. När vi trodde att vi hade ett barn som ingen kunde förstå. Så stod de där. Som en skänk från ovan. Det har gått elva år nu. Det är svårt att förstå. -Vi tar fram stora näsduken, säger Arne. -Lisa berör, säger Mari, som har varit vid Lisas sida i många år. -Vi ska göra det det bästa för Lisa, säger hon. Jag tror på varje ord. Det blir inte mer ärligt än så. Hon vet att det är tufft för oss att lämna tryggheten för en ny skola. Men hon lägger in sina känslor och skickar med kraft. Det är värdefullt, jag tror hon vet det. Det är en vecka kvar till skolavslutningen. Jag har sagt att jag inte fixar det. Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Flyguppvisning i Linköping 3 juni 2012...

"Du får för mycket cred Thomas.....

Så skrev teknistgrabbarna på min Facebooksida... Jag log inombords och tänkte: Ja, visst fan är det så! Men när minnena från en jobbig tid med Lisa dyker upp. Minnena om en tid då jag var på väg att ge upp. När krafterna var slut... Det är då jag tänker...summan är konstant. Och att beskriva känslosamma grejer på bloggen har blivit en form av räddning för mig..ett stöd och ett sätt att gå vidare... Det inte teknistgrabbarna vet är att jag har ett genuint intresse för människor i min omgivning.... Jag skiter i vem som vinner Champions leauge... Jag bryr mig mer om mina gamla elevers framfart i livet. Det vet Camilla, som skrev det här på fb igår. Puss på dig! Jag läser inte bloggar, bloggar om mode, inredning och allt vad det är går mig obemärkt förbi. Men då och då följer jag din länk och lyssnar till dina välskrivna ord. För det är som att 'lyssna, jag minns rösten från mellanstadiet, rösten från den lärare som kanske lämnat djupast avtryck i mitt "småskoleminne", jag tror jag delar det med så många andra. Du är fantastisk med orden och lämnar en aldrig oberörd. Du verkar fortfarande vara den ödmjuka människa jag minns dig som. Jag ser hur omtyckt du är och hur mycket lovord du får. Det kan få en människa som mig att tänka "han får så det räcker" men banne mig, man kan aldrig få för mycket positiv feedback!

För de vet att de är älskade...

Jag skulle precis skriva att jag inte ville se brevet som hälsar välkommen till Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens enhet för autistiska barn. Jag skulle helst slippa se brevet som ber oss boka datum för Lisas avslutningssamtal som kallas utskolningssamtal. Men det låg på köksbordet när jag kom hem i dag. Det är då som tio trygga år på Tamburinen når ett abrubt slut. Ett slut som jag varit rädd för i många år. För det har varit på Lisas skola som den lilla tjejen har mött trygghet och rutiner som är så viktigt i hennes liv. Det är på Tamburinen lilla Lisa har haft sina fröknar. Den ena bättre än den andra. Alla bäst i sitt slag. Hon har haft sin alldeles egen relation till var och en av de fantastiska tjejerna som har passerat revy under tio år. Alla har varit lika viktiga för Lisa. Jag vågar egentligen inte uttrycka den tacksamhet jag känner till personalen på Tamburinen. Jag vill inte skriva hur mycket de har betytt för oss i svåra stunder. Jag avslöjar inte hur vi har kunnat släppa ansvaret för den lilla Lisa, och andas lite på annat håll. Så jag gör inte det. För de vet att de är älskade...

Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...

Två stora trötta ögon mötte min blick i kiosken. -Hej, sa mannen som stod lutad över sin rollator. Jag kände igen hans ögon. Men det var en sliten man, märkt av livet. Han var min fotbollstränare för 35 (!) år sedan. Han körde hårt med våra magmuskler varje träning. Han visste hur viktigt det var för en fotbollsspelare. -Jag har legat på sjukhus ett år, sa han. -De har sprättat upp hela bröstkorgen, sa han och visade. Jag stod och funderade på hur han kunde komma ihåg mig. Jag kände att jag blev lite rörd. Min gamla tränare har varit hårsmånen från döden. Han har ägnat sitt liv åt ungdomsidrotten. Han har vigt sitt liv åt tusentals fotbollskillar. -Jag läser dina artiklar i tidningen, sa farbrorn med en tung hjärtinfarkt bakom sig. Mannen med stort, opererat hjärta, fick mig att bli ödmjuk där i kiosken. Min gamla tränare, som borde närma sig 80, hade minnet i behåll. Jag vill tro att hans stora hjärta har jobbat hårt. Jag vill tro att han är nöjd med sitt liv. Jag tror inte att han lever så länge till. Men han blir kvar, i mitt hjärta, så länge jag lever...

...så länge de inte är för snygga...

Hon är ung, smart, vacker och framgångsrik. Hon har en vilja och drivkraft som räcker för flera. -De som försöker stoppa mig är kvinnor, inte män, sa hon för några år sedan. Nu poserar hon naken på omslaget till sin egen tidning Egoboost. Och det blir höga skrik, från kvinnor. Aftonbladet citerar kritiken från tre kända kvinnor. Artikeln är skriven av, just det, en kvinna. Isabella Löwengrip hade målet att visa upp en "vanlig" kvinnokropp i kontrast till allt smalare kvinnliga ideal i reklamkampanjer. Isabella ville vara en förebild för alla tjejer därute som inte är trådsmala. Jag vill tro att hennes egen kampanj "Size Me" är en kampanj för en god sak. Men ändå växer kritiken. Och varför frågar ingen vad männen tycker. Jag har sagt det förr. Jag tror att de allra flesta män gillar kvinnor utifrån utstrålning och personliga egenskaper mer än ett justerat yttre. Och det är då jag undrar. Vad får igång dessa kvinnor som vill kasta sten på Blondinbella? Är hon kanske lite för snygg och därmed blåst? Är det hennes goda självförtroende som sticker i ögonen på vissa? "Vi vill ha fler kvinnor som tar för sig och utmanar den mansdominerade världen", är budskapet från de kvinnliga krönikörerna i Aftonbladet. ...så länge de inte är för snygga.

En balansgång mellan känsla och förnuft....

Det är fredag kväll. Jag bäddar Lisas säng. Hon är inte här. Men hon borde vara här. Hon är en av familjen men bor på kortis varannan helg. Det går en doft av vemod genom bäddningen. Saade och Danny pryder väggarna i hennes rum. Hon är autistisk, men gillar söta pojkar som alla andra 16-åringar. Rummet är tomt. Hon vill vara hemmma. Men måste tillbringa helgen på kortis. Det är egentligen mot vår vilja och hennes vilja. Det tar emot, men det måste vara så. -Bara hemma, säger Lisa. Hon skulle vara hemma hela tiden, om hon själv fick bestämma. Allt snack om att man måste vara i skolan och allt snack om att mamma och pappa måste vila, går liksom inte in. Det är långt ifrån en autistisk värld. Det är en balansgång. En balansgång mellan känsla och förnuft. Det är så vi har det, varje dag. Det är inte enkelt. Ingen har sagt att det ska vara enkelt. Men jag skulle vilja ha ett svar till Lisa. Ett svar när hon frågar, om hon får vara hemma...

För den står där på en fin plats på en byrå...

En brun kartong dök upp när jag städade. En kartong med böcker om min dotter. Jag tyckte det var synd att de skulle ligga där i en kartong. De fick en fin plats på en byrå. Jag närmade mig boken.Skulle jag läsa? Det har gått snart sju år sedan boken kom ut. Åtta år sedan orden landade i min dator. Jag tog en bok, satte mig i soffan och började... Tre meningar, tårarna var på väg och jag stängde boken om kärleken till ett annorlunda barn... Det är mina egna ord, skrivna under en jobbig tid. Jag är glad att orden finns där i boken. För boken lever fortfarande. Livet med en autistisk flicka är tidlös på något sätt. Två studenter från universitetet tog kontakt. De skulle skriva en c-uppsats. Jag finns där för frågor. Jag har gjort resan och kan svara på frågor. Men det tog emot att läsa mina egna ord om en svår tid. Jag kommer att närma mig boken flera gånger, jag vet det. För den står där på en fin plats på en byrå...

Hon har en del att berätta och jag är redan imponerad...

Hon är ensamstående med två barn.
Den stora killen är 10 år och har en cp-skada.
Den lilla är ett och ett halvt år.
Mamman är 32 och stark.
Det är i alla fall vad jag ser.
Hon är illustratör och är aktuell med boken "Mr Tourette on tour".
Det är uppföljaren till "Mr Tourett och jag" med Pelle Sandstrak.
"Du är 97 procent handikappad....."
Det är första raderna i boken. Orden kommer från en läkare.
Han har gästat Skavlan och har en grym resa bakom sig.
Hon har fått uppdraget att illustrera boken. Det är ingen tillfällighet, jag har sett hennes teckningar.
Hon har också en grym resa bakom sig.
Man undrar var pappan tog vägen.
Hon är ensamstående med två barn, varav en kräver mycket.
Jag kan inte annat än att bli nyfiken.
Jag ska få en intervju med mamman som är från Linköping.

Hon har en del att berätta och jag är redan imponerad...

Vi hatar helger i den här familjen...

-Bara hemma, bara hemma, bara hemma.
Hon upprepar sig och skakar oroligt på huvudet.
Vi är på väg till skolan efter påskhelgen.
Vi börjar skolveckan med en tisdag.
Det blir fel i en autistisk värld.
Jag sträcker bak handen i bilen för att lugna. Hennes små händer är svettiga.
Vi hatar helger i den här familjen.
Vår lilla tjej mår så dåligt när hennes värld rasar.
När inte varje vecka går att förutse. När en måndag är en röd dag.
Hon somnade i min säng i går kväll. Som en liten bebis.
Som för 15 år sedan.
-Bara hemma, bara hemma.
Hon vill bara vara hemma.
Lisa kan egentligen inte säga det.
Men hon vill det så mycket att orden kommer.
Hur ska man förklara för en liten bebis att vissa måndagar är röda och skolan är stängd?
Hur ska man förklara för en liten bebis att man måste gå i skolan, även fast man har autism?

Vi hatar helger i den här familjen...

-Du är snygg pappa, men jag är snyggare...

Jag ringde farsan.
Vi löspratade en liten stund.
Sedan kom frågan.
-Ville du något speciellt?
-Nej, skulle kolla läget lite bara, svarade jag.
-Kom ner på en öl, kontrade gubben.
Det är inte ofta det händer. Det är fullt upp.
Jag tog Linneas cykel och var på plats på mindre än en minut.
Vi pratade gamla minnen, från min barndom.
Det är enkelt och värdefullt.
Jag är glad att de finns där, mina föräldrar på behörigt avstånd.
Men ändå så nära.
Mamma tog diskret en liten longdrink på burk.
Hon rättade gubben, när han skarvade lite på sanningen.
Precis som förr.
Gubben skarvar och mamma rättar.
Jag är en del av båda. Jag är glad för det.
De har bra och dåliga egenskaper, båda två.
Jag fick deras bästa egenskaper, om du frågar mig.
Det ska nog vara så.
Min dotter säger lika dant...
-Du är snygg pappa, men jag är snyggare, säger hon.

Jag gillar det där...

Vi längtar och vi väntar. Det är nog så det är....

Det rullar på. Jag undrar ibland.
En lång väntan på våren. En lång längtan och väntan på något där fram i tiden.
Nu är våren här. Det blir bara bättre.
Det blir inte så mycket bättre än när björkarna slår ut.
Vi är snart där.
Det går snabbare än lönen försvinner på kontot.
Det går från ljusgrönt till mörkgrönt på bara några dagar.
Man måste hänga med.Man måste hänga med att njuta.
Annars är man lost, och midsommar passerar.
Att det ska vara så svårt att stanna upp när vardagen rullar.
Man väntar på nästa steg, liksom.
"Jag längtar till snön", säger Linnea mitt i sommaren.
"Jag längtar till sommaren", säger Linnea mitt i vintern.
Det är nog så det är.
Vi längtar och vi väntar.
Jag har en stolpe där mitt i sommaren.
Det är mitt nakenbad innan sommaren tar slut.
Ett nakenbad i havet, i en sjö eller i värsta fall i kanalen.
Det spelar ingen roll. Jag har hållt på med det i många år.
Det är min väntan och längtan.
Undrar om de går med på mitt krav, där på hemmet när jag har passerat 80!?
"Mitt nakenbad", skriker jag...

Haha,vi får se...

Det kan skapa rubriker....

Det är skolbyte för vår lilla tjej.
Det är stort och omvälvande för vanliga barn.
Det är en gigantisk förändring för en autistisk tjej.
Efter tio trygga år bryts allting upp.
Det kan gå bra. Det kan vända upp och ned på hela vår tillvaro.
"Det är jobbigast för föräldrar", sa dom.
Vi vet det, men det är svårt att ta in.
"Ändrat", säger den lilla tjejen och rycker på axlarna.
Hennes oro går att ta på, när något ändras.
Hon kan inte förmedla sina tankar. Hon kan inte påverka.
Vi skulle vilja ha med henne i processen, men vi pratar olika språk.
Vi står där med besluten.
Besluten om hennes vardag.
Vardagen för vår älskade autistiska tjej.
Hon ska åka taxi, med vilt främmande män mellan kortids och skola.
Det är svårt att slå bort rubrikerna.
Det är svårt att slå bort rubrikerna där oskyddade handikappade barn faller offer för konstiga män.
Jag tänker kräva kvinnliga taxiförare till min dotter!
Jag kan bli först med det.
Det kan skapa rubriker.

Så gärna...

Kaninis...

Min sötis...

Win-win...jag gillar det...

Det var syskongrupp på habiliteringen.
Ett initiativ för syskon till autistiska barn.
Så enkelt. Så viktigt.
Att de små barnen som har växt upp i ett kaotiskt hem får ett eget forum.
Att se att det finns flera av samma sort.
Ett forum där de får ta plats och stå i centrum. Fint så.
-Har de skött sig? frågade en av mammorna.
-Ja, de är underbara, svarade ledaren.
-De har fått med sig det på något sätt, svarade mamman snabbt och spontant.
En annan av mammorna tittade lite på mig där i väntrummet.
Som om hon ville säga något.
Strax innan vi skulle gå kom orden.
-Är du Lisas pappa?
-Ja.
-Jag har lyssnat på flera av dina föreläsningar och jag läser din blogg ibland, sa hon och ursäktade sig.
Ursäktade sig för att hon frågade.
-Jag är mormor och går in och läser din blogg för att få tröst, sa hon.
-Tvärtom. Jag är glad att du berättar, svarade jag.

Du gjorde mig glad.
Och kanske, kanske blev du glad att jag såg dig som mamma, istället för mormor.

Win-win.

Jag gillar det.


-

Det räcker för mig. Och för Lisa...

Jag snurrade ner stolen i botten.
Det var dags att förnya körkortet med en bild i automat.
Förra gången kostade det 15 kronor. Nu ville automaten ha åtta guldpengar.
Tanken gick till den då misstänkte Palme-mördaren Christer Petersson, när bilderna ramlade ur automaten.
Av någon anledning har jag svårt att le där ensam men kameralinsen.
Det är ju inte helt naturligt att le mot en glasruta i en automat.
Lilltjejen Linnea fick vara med på en bild. Den blev bäst.
Pappa och dotter, tätt ihop.
När den minst dåliga bilden hade fastnat på dokumentet som ska vara mitt körkort i tio år, blev en bild över.
Den tog Lisa.
Hon har burit runt på bilden i timmar nu.
Hon tycker om sin pappa som han är.
Hon bryr sig inte om att hennes pappa ser allvarlig ut på bilden.
Hon bryr sig inte om att pappan i fråga förmodligen har sett bättre ut på bild.

Det räcker för mig. Och för Lisa.

Vi är glada att vi finns i deras liv...

50 år. Det låter gammalt.
Det kan vara så, men det är inte givet.
För tio år sedan vaknade jag av banderollen "Thomas 40 år".
Det var inte jag, för jag var bara 34 då.
Jag trodde att jag hade sovit i sex år och gratulerades på min 40-årsdag.
Det var inte jag, det var den nya grannen Thomas Nockmar.
En fantastisk granne med en fantastisk familj.
Vi var grannar i nästan tio år.
Jag brukar inte slösa med superlativen.
Vi hittade varandra direkt på något sätt.
Vi blev en del av deras fina grabbars uppväxt.
De blev en del av vardagen med vår Lisa.
"Jag vaknade klockan 7 en lördag morgon av ett glädjevrål, det var Lisa som gungade", sa Thomas.
Det var början på en lång vänskap.
en vänskap som är så viktig, men inte given.
Igår firade vi Thomas Nockmar 50 år.
Det var fint, vi var snygga.
Snyggast var nog Thomas 50.

Bakom framgången står Lena, 27 och två underbara söner.

Vi är glada att vi finns i deras liv...

Det är det minsta jag kan göra...

Min klasskompis Maria hörde av sig.
"Jag har en tjej här som gör ett arbete om autism, och jag tänkte på dig", sa Maria.
Självklart, jag är på, svarade jag.
Långt nere i Norrköpings hamn ligger Jobbfabriken.
Jag fick fick en bild av vår välfärd, på nära håll.
Vi snackar fas 3. Ett ord på ett papper, skapat av vår välfärd.
Men att få se det i verkligheten, bakom rubrikerna är fint.
Jag vill ändå tro någonstans att politiker, oavsett färg gör sitt bästa.
Tjejen är 32, är ensamstående med tre barn, varav en utreds för autism.
"Jag är lite nervös", sa hon när jag kom.
Efter tre minuter kunde jag konstatera.
Att den ensamstående mamman kämpar långt utöver vad som är normalt.
Jag kunde konstatera att ännu en pappa hade dragit när det blev jobbigt.
Den 32-åriga mamman fick min bok, min berättelse om ett annorlunda liv.
Den 32-åriga mamman fick mina råd till hjälp som hon så väl behöver.

Det är det minsta jag kan göra...

För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...

Lisa fick allt svårare att andas. Cina ringde och sa att jag måste komma hem.
Jag hann inte mer än att se lilltjejen för att överväga 112.
Andningen gick trögt och stora trötta ögon vädjade på nåt sätt.
Inga ord, bara en vädjan om hjälp.
AT-läkaren därinne fick en snyting av en stressad autistisk tjej som bara ville andas.
Med ofullständig utredning blev slemlösande utskrivet i all hast.
Andningen blev sämre och jag ringde vårdcentralen på morgonen, efter en orolig natt.
-Kan ni göra ett hembesök? var min fråga efter att ha beskrivit situationen.
-Nej, vi gör inte hembesök, men jag ska försöka försöka fixa lite avsvällande medicin, svarade sjuksköterskan.
Lisa blev bättre i andningen, men hostade illa hela natten.
Oro och panik i det lilla autistiska hemmet.
Och så kom vändningen.
Jag fick tag i Lisas skolsköterska och beskrev problemet.
-Vi skulle behöva någon som kan komma hem och bedöma Lisas allmäntillstånd. Vi är lite oroliga och hon blir sämre.

- Var bor ni? jag kommer, sa hon.
Det var orden som kom så fint.
Det var orden som gjorde vändningen.

För en liten tjej utan språk.

För en familj som fick se Lisas glada ögon igen...