Inslaget i 30 minuter

Har fått flera mejl om länken till inslaget i tv-programmet 30 minuter.
Jag har letat och letat, och den som letar hittar... :-)
Inslaget handlar om planerna att göra en uppföljare till
boken "Kärleken till ett annorlunda barn".
En uppföljare baserad på blogginlägg om livet med Lisa.
Med bilder av fotografen Maria Hansson.
Utkastet är klart.
Återstår bara finansiärer... :-)

Håll till godo!

http://www.30minuter.nu/#category=282827&date=2010-5&clip=421616&startTime=0m0s

/Thomas

Ytlig, blåst och blond. Det är vad hon får höra....

Money talks, number talks, siffrorna talar sitt tydliga språk.
Det är jobbigt för några att se sanningen.
Lina Axmacher från lilla Söderköping är yngst i en syskonskara på sju barn.
Hon var tvungen att ta för sig för att synas överhuvudtaget.
Hon blev trea i Miss Universe Sweden förra året. Hon lever lyxliv i New York där pojkvännen bor.
Hon beskriver sitt liv på Linas Lyxblogg på sajten nt.se.
2 000 besökare per dygn.
Bloggaren närmast bakom ligger på 500 per dygn. Det kan vara en politiker.
Ytlig, blåst och blond. Det är vad hon får höra.
Hon är en relativt vanlig tjej, och hon är duktig på att skriva.
Men hon är även snygg, och det är då hon blir placerad i ett fack.
I facket ytlig, blåst och blond.
Placerad av de som lider av avundsjuka.
Det är så jag ser det.
"Jag gillar att jävlas med den svenska jantelagen", säger hon.
Tror nån det. Jag skulle göra likadant i hennes situation.
Att det ska vara så jävla svårt att ta att någon är snygg och framgångsrik!?
Tjejen på andra sidan cafébordet är snygg, smart och busig.
Hon ska inte behöva be om ursäkt för det.
Hon får tändvätska av belackarna.

Jag förstår det...

Njuter av två underbara döttrar....

Bläddrar i arkivet och konstaterar att åren går.
Konstaterar att jag är lyckligt lottad.
Jag har två söta döttrar.
Ville ha en grabb också. Men man kan inte få allt.
Jag lånar lilla Isac ibland. Han är min grabb.
Hade tanken som liten att jag inte var kapabel till rollen som pappa.
Tror ändå att jag gjorde det bra.
Det kom två tjejer där som på beställning.
Den ena helt enligt normen.
Den andra med diagnosen autism.
Jag är lika lycklig för båda.
Att jag får vara deras pappa.
Lilltjejen är sminkad och sover över hos en kompis.
Den stora är med med sin mamma Cina.
Hon är lite blyg för sin pappa och gömmer sig när jag kommer.
Den lilla trotsar mot sin pappa helt enligt regelboken.
Men jag är där i bakgrunden och njuter.
Njuter av två underbara döttrar.

Det blir inte bättre än så...

Foto: Maria Hansson

Hon fixade morgondagens outfit....

Söndagen den 1 januari 2012

Skrivet i Lisas dagbok från helgen på hennes korttidsboende:

Måste berätta om helgens höjdpunkt.
Idag på em lyssnade Lisa på musik. Jag gick iväg en stund, så hon satt själv.
Jag hörde efter en stund att hon pysslade med något, så jag gick in och tittade.
Då hade Lisa valt morgondagens "outfit" själv och lagt fram på sin rätta plats.
Byxor, tröja, topp och varmtröja.
"Hemma i morgon", skrattade hon och strålade med sina gladaste ögon.
Måste erkänna att jag fick tårar i ögonen och gåshud av att se toppentjejen må så bra.
Vilken tjej hon är fina Lisa!
En härlig kväll!

/Maria

Mejl från P4 Östergötland...

Hej igen Thomas!
Jisses, vad med feedback du fått på Fb. Så jättejätteroligt, verkligen!!
Å här kommer en kopia på vår tio-i-topp-lista över mest besökta sidorna på P4 Ögl-webben förra veckan.
Kul för dig att se, tänkte jag!

/L8/Programledare P4 Östergötland


Topplistan igår:

1. Startsidan
2. Nyheter
3. Östgötska vintervärdar
4. Program A-Ö
5. Vintervärd Thomas Filipsson
6. Förmiddagsradion
7. Personal
8. Nyheter - Mord kopplas till Hells Angels
9. Årets östgöte
10. Lyssningsarkiv

Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden...

Det är helt otroligt.
Orden: Jag är överväldigad,känns i underkant.
Jag vill att du pratar om Lisa, sa Lotta Karlsson på p4 Östergötland.
Jag tog emot frågan med skräck och nyfikenhet.
Jag var livrädd.
En timma i radion. Jag tog utmaningen. Och var beredd på sågning. Jag är ärlig.
Och så kom en rad av fina ord, på mejl, på Facebook, på telefon...
Vet inte hur jag ska bemöta det.
Jag ska samla alla fina ord, för en tid därframme när jag behöver orden.
Jag har beskrivit min verklighet, min ovanliga verklighet.
Och det har berört.
Jag fortsätter att älska den lilla tjejen med autism.
Jag var hämtad att göra det, som min kollega sa.
Jag gör det med stolthet och lycka.

Tack alla fina, för fin respons...
...som inte är alldeles givet.

Kram och ett Gott Nytt år till er!

/Thomas

Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Vi var på fotbollscup med Linnea i Linköping.
Onsdagen den 28 december 2011.
Linnea och två andra tjejer födda -00 fick inte vara med.
Det blev ett missförstånd och ingen dispens för tjejerna, som brukligt.
Jag tänkte högt för mig själv: Är vi i Linköping? Ja, det är vi, svarade jag mig själv.
Våra tränare bad om ursäkt och frågade om vi ville åka hem.
Nej, svarade jag. Det är inte ert fel. Vi är kvar och hejar!
Exakt klockan 15 tog jag på mig öronpropparna och rattade in P4 Östergötland på mobilen. Mitt under pågående turnering på konstgräset.
Det fanns en punkt på hela arenan där mottagningen funkade. Jag stod där.
För jag själv var Vintervärd. En timmes snack om min Lisa. Och mina favoritlåtar.
Jag hade skämskudden framme. Men det gick bra.
Det blev lite känslosamt på slutet, trots att jag visste varje ord som sändes ut över Östgötaslätten.
Två minuter efter programmet ringer en lyssnare på min mobil.
Jag vet vem hon är. Hon läser Extra Östergötland. Hon har koll på mig.
Hennes samtal berörde mig.
Det krävs något speciellt för att våga ringa och uttrycka sin tacksamhet så där.
Hon kallar sig "F", när hon kommenterar mina blogginlägg.

Så om du läser det här:
Ge mig din adress så ska jag skicka boken om Lisa till dig!

Det är det minsta jag kan göra...

Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det....

Videon rullade idag.
Vi snackar VHS.
Farsan hade filmat Lisas första steg i livet.
Jag hade aldrig sett filmen, förrän idag.
Det var dagen innan julafton och mamma hade fixat jullunchen, som hon är bäst på.
VHS-filmen rullade med sedvanligt flimmer.
Jag kände tårarna komma.
Min lilla Lisa, så liten.
Hon skulle få diagnosen autism.
Jag visste det då.
Att det var någonting som inte stämde.
Jag visste, men höll det för mig själv.
Lisa spelade på läppen. Hennes bruna ögon, vackrare än något annat.
Jag kan bli lite tårögd, jag tillåter mig det.
Hon är 16 år idag.
Hon pussar mig på handen.
Hon är glad.
Jag är glad.
En tår rullar på kinden...

Vintervärd i P4 Östergötland- Kul! :-)

I mellandagarna väntar fyra spännande möten med personer som vi bett reflektera kring sina liv. Resultatet blev fyra timmar om allt mellan himmel och jord.

Charlotte minns en utlåst jul i Tyskland. (27 dec 2011, kl 15.)

Thomas berättar hur han var nära att ge upp livet med sin autistiska dotter.
(28 dec 2011, kl 15.)

Kajsa berättar hur hon - genom en operation - tog revansch på livet.
(29 dec 2011, kl 15.)

Och Janne avslöjar hur han (nästan!) satte eld på en hel bank i Italien. (30 dec 2011, kl 15.)



http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=461&grupp=16757

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat...

Det kom en tår i ögat.

Tror fan jag börjar bli gammal. Glasögonen på näsan kanske är ett tecken.

Det var Luciatåg i Västra Husby kyrka.

Min gamla lärare Håkan höll inledningstalet. Han är rektor på min dotters skola.

-Jag vet att de kommer att leverera, sa han.

Så rätt.

Jag höll i videokameran (heter det så fortfarande?), och vinglade till.

En efter en, av de små juvelerna sjöng solo utan att darra på rösten.

"Jag såg mamma kyssa tomten", kom lika överraskande som självklart.

Jag var tvungen att lägga ner kameran, ta av mig brickorna och torka.

Jag gjorde det diskret. Ingen såg att mina ögon fylldes.

Linnea och Håkan sa något där innan allt började. De tittade mot mig i kyrkgången. Jag såg det.

Jag fick veta efter föreställningen vad hon sa.

-Han är en tönt.

Jag tar det som en komplimang.

Jag står där i kyrkgången och filmar min lilla dotter i vitt med glitter.

Jag är en tönt som blir rörd.

En töntig pappa med brickor på näsan och en tår i ögat.

Det ska nog vara så...

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill...

Hon beställde grönt te.

Fast egentligen vill hon helst ha en blodig köttbit och ett glas rött, franskt vin.

Men det var mitt på dagen och intervju.

Reportern hade också föredragit en blodig biff, och ett glas kallt, danskt...

Mix Haxholm är uppvuxen i Finspång.

Hon kom dit när hon var åtta månader.

En mix mellan danskt och thailändskt blod...och så fick hon namnet Mix.

-Det gäller att veta vad man ska göra när man inte har utseendet, sa 30-åringen.

Hon vet vad hon pratar om.

Mix bestämde tidigt att hon skulle vara med i OS. Hon var bara sex år och tränade konståkning i en gammal ishall.

Men vägen till ishallen var lång.

Bågskytteföreningen i Finspång, stod i vägen liksom.

Mix bad om nyckeln för att få en kortare väg till ishallen....

Det slutade med både svenskt och thailändskt mästerskap i bågskytte.

Men hon var ju snygg också. Det såg thailändarna och titulerade henne Miss Thailand 2003.

-Det var tur att jag hade idrotten bakom mig, sa hon.

Det blev tre år på cat-walken, i tv-studion och poserande framför modellfotografer.

Nu är hon fotbollsfrun bakom Petru Racu, som jagar kontrakt i Europa.

Eller framför, förresten.

Grabben är bara 24, och den tjejen vet vad hon vill.

På ett snyggt, och smart sätt...

http://www.mixhaxholm.com/

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Jag var på en av många luncher på Maxihuset i Ingelsta.

Kebab-haket är lugnt och fint strax efter elva då en reportermage kurrar.

Jag gillar att äta när inte trehundratusen till äter...

Och precis där, när sista tuggan lämnade brickan...

Ett välkänt ansikte i ögonvrån..

Björn Hellberg sitter alldeles ensam vid ett bord och signerar sin senaste bok.

Eller signerar, förresten. Det var tomt.

Jag tror inte det säger något om den sköna killen, och författaren.

Det var nog mest ett tecken på att han hade valt fel plats vid fel tid.

-Tjenare grabben, sa han när jag närmade mig.

Vi pratade en stund.

Man utvecklar fantasi, när man tvingas skriva 20 olika texter till 20 olika tidningar från samma tennismatch, svarade han på min fråga var han fick sin fantasi ifrån....

"En "mordlysten" hälsning från kollegan Björn Hellberg, skrev han i min bok.

Han tackade för pratstunden i ett tomt köpcentrum.

Det kändes ärligt, naturligt och lite busigt...

Precis samma bild som han förmedlar i tv-rutan...

Hon kommer att minnas det där....

Linnea sprang runt och hade något slags lyckoljud för sig.

JAAAAA....skrek hon, när vi gick till bilen denna vanliga kväll i december.

Vi skulle leverera varor till jultidningsförsäljningen.

Hon har gjort det bra, 11-åringen.

Hon är driftig och strukturerad....precis som sin pa... förlåt, mamma.

Men det var vinterns första snö som tog all plats.

Det var länge sedan jag såg den där lyckliga minen på lilltjejen.

Det var länge sedan glädjevrålet kom.

Jag känner igen lyckan. Jag har den inte kvar när första snön faller...

Men jag kommer ihåg precis hur magkänslan infinner sig, av lycka.

Jag observerade min dotter och log inombords.

Jag kommer ihåg när snöflingorna yrde under gatulampan.

Jag kommer ihåg när morsan, jag och syrran gjorde snöänglar i Klockaretorpet.

Det är känslor som sitter kvar. Känslor av lycka.

Nu är det lilltjejens tur.

Hon kommer att minnas det där.

När hennes pappa skjutsade runt henne i snöyran..

Kul, spännande och nervöst...

Lotta Karlsson på P4 Östergötland ringde.

- Jag har funderat på en grej i flera år, sa hon.

-Jag vill köra en motsvarighet till Sommarpratarna, fast på vintern och i lokalradion. Nu har jag kommit till skott och du är en av dem som jag vill ska vara med, fortsatte hon.

Jag satt i bilen när mobilen ringde.

Jag blev lite skraj, men ändå väldigt glad.

En hel timme i radion, med mina bästa låtar, och prata om vad jag vill...

Hm...jag gillar utmaningar, klämde jag fram och tackade ja.

-Jag vill förstås att du pratar om livet med Lisa. Men du ska prata om dig själv också, sa Lotta.

Det var några veckor sedan samtalet kom.

Jag har skrivit manus på varje ledig stund. Det landade på 4 675 ord.

Det svåraste var kanske att välja ut åtta låtar.

Jag har absolut ingen erfarenhet av att prata i radio, mina tankar gör sig nog bättre i skrift.

Men vi spelar in snart och manuset är godkänt. Lite finjustering återstår.

Kul, spännande och nervöst...

Jag lämnar det så...

Men jag är fortfarande rörd. Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag blev berörd idag.

Jag börjar där.

Två gymnasietjejer hörde av sig till redaktionen.

De håller på med ett projektarbete sista året på gymnasiet. Vi snackar 17 år.

Många gör projektarbeten.

Jag vågar säga att det var mycket hjärta och ambition i just det här projektet.

Hanna och Ellen har ett språkcafé i Röda korsets lokaler på Hagebygatan i Norrköping.

Varje tisdagskväll efter skolan jobbar de helt ideellt med social verksamhet.

Det är så jag rubricerar det.

De borde ha en saftig timlön.

Ahmed, 23, som har flytt utan sin familj, från oroligheter i Somalia kommer dit varje tisdag.

Han missar inte ett enda tillfälle, jag såg det på honom.

Han vill lära sig svenska och lyssnar noggrant på tjejernas svenskalektion.

Och vilken lektion sen.

Jag glömde bort mitt journalistiska uppdrag när jag stod där och tittade på.

För att jag blev så rörd.

Två tjejer, 17 år, framför mig uppträder som två pedagoger i världsklass när de lär ut känslouttryck på svenska.

De gör ett projektarbete om mångfald.

De vill så mycket mer. De vill göra nåt bra för samhället, som de själva uttrycker det.

Jag fick mina bilder och fick ihop min text.

Men jag är fortfarande rörd.

Av två 17- åriga tjejer med stort hjärta...

Jag berättade att jag har en bakgrund som lärare.

Jag berättade att jag var såå imponerad av deras lektion.

Det var det minsta jag kunde göra....

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Det var fullsatt i Cloetta Center.

Jag ger vad som helst för Linneas leende när jag visade Idol-biljetterna.

Det är stort för en elvaåring.

Det är stort för en pappa på 43.

Vi satt strax bakom juryn. Det gick att ta på stämningen där i Linköping, med nästan två miljoner tv-tittare, och över 10 000 i arenan.

Jag gillar Idol.

Varje år blir jag kär i någon av deltagarna.

Kär på det där sättet att de knockar mig med sin charm och utstrålning.

Jag tänker, att nu finns det väl inga fler oupptäckta stjärnor i Sverige.

Så fel.

I år är jag kär i Amanda Fondell.

16 år och fullfjädrad artist med en helt egen stil. Hon sopar banan, liksom.

Behållningen i Cloetta Center, denna novemberkväll, var dock en annan tjej.

Moa Lignell.

Det blev så tydligt när hon tog över scenen.

Jag tror inte det gick fram i tv-rutan, men i arenan på östgötaslätten gick det fram.

Det kan lätt bli lite larvigt att snacka om ståpäls och rysningar...

Men när rysningarna kommer där, så blir det ett bevis på att tjejen har hittat fram.

Så ödmjukt, så skickligt och så svårt...

Men jag är fortfarande ruskigt svag för Amanda Fondell.

Det står mellan de två tjejerna i finalen, om jag får gissa.

Men för min del spelar det ingen roll vem som vinner.

De är vinnare båda två.

Och jag har fortfarande inte rest mig från knocken....

Foto: Ulrika Johansson

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Vem fan är Per Holknekt? tänkte jag när jobbet låg på mitt bord.

Ja, just det. Det är ju grabben som fångade Lena PH, kom strax efter.

"Det är många grabbar därute som vill ha min fru", sa han på besöket i Norrköping.

Så sant.

Och lika många grabbar därute undrade vad hon såg hos honom.

Historien kunde ha slutat där. Men den gör inte det.

Under en och en halv timme berörde 51-åringen med sin berättelse om sitt liv.

Det fanns ingen som gick ifrån Skandiateatern oberörd.

Per Holknekt var öppen som en bok och pratade utan manus.

Han berättade om hur han var nere på absoluta botten.

Företaget ville inte ha honom. Inte heller hans fru, eller dotter.

Det hade gått lite för bra och egot hade tagit över dalmasens liv.

Det kostade. Det höll på att kosta honom livet.

Men när han vaknade upp som 39-åring på Mariakliniken i Stockholm, kom vändpunkten.

"Du vill inte leva så här. Jag tror på dig", sa socialsekreteraren.

Per Holknekt fick en chans till.

Jag tror inte han sumpar den igen.

Lena Philipssons man levererade många kloka ord därinne på Skandiateatern.

Han erkände sina bokstäver som bråkat med honom. Han erkände att fem dagar på gymet och fem mil i veckan var receptet för att hålla hjärnan i schack.

Han visade nog också grabbarna i publiken, vad Lena PH såg hos den mannen.

Jag är den första att skriva under på det...