Det finns inget facit. Det finns bara kärlek...

Det var i maj för snart 18 år sedan. Jag var mitt i livet. Jag skulle bli pappa för första gången. Det var i maj för snart 18 år sedan som tjejen kom. Som vände upp och ned på min tillvaro, som lärde mig vad kärlek betyder. Som lärde mig meningen med livet.
Det är sällan planerat. Man tänker inte så.
Lisa blev till där på Västkusten, en solig och fin dag 1994.
Det var fotbolls-VM på alla storbildsskärmar. Det var Smögen, Lysekil och Strömstad. Livet var enkelt.
Jag vill tro att allt var regisserat. Jag tror att Lisa ville till oss. Jag tänkte inte så då, men känner så nu.
Hon fyller 18. Det skulle kunna betyda myndig och frihet. Det gör inte det.
Lisa vill bara veta vem som jobbar med henne. Hon vill bara ha struktur. Hon vet inget annat. Hon kräver inte mer.
Jag blir glad när hon ler. Jag blir glad när hon skrattar. Det blir inte bättre än så.
Det är svårt att tänka längre än så.
Det är svårt att tänka längre än så som pappa till en dotter med autism.
Det finns inget facit. Det finns bara kärlek.
En dag i taget...

Med en underbar autistisk flicka...som är min dotter...

Jag hälsar glatt, men får inte alltid ett hej tillbaka.

Jag har lämnat och hämtat Lisa på nya skolan varje dag nu sedan i augusti förra året.
Vi har samma lämningsställe som dagisbarnen på Gamla Lassaretsområdet i Norrköping.
Massor med föräldrar lämnar sina barn varje morgon, samtidigt som jag lämnar min dotter till gymnasiesärskolan. Alla föräldrar skyndar med sina barn i handen, precis som jag.
Jag hälsar glatt, men får inte alltid ett hej tillbaka.
Men så häromdagen.
En pappa med sin lilla treåring.
Han hälsade först och tydligt på mig och sedan lika högt och tydligt på Lisa.
Lisa märkte det kanske inte, men jag blev glad...

I morgon, den 2 April är det världsautismdagen, inrättad av FN.
Den kommer att uppmärksammas på många ställen världen över, för autism finns överallt.
Det bästa du kan göra för att förstå, för att stödja och för att göra ett bättre liv för alla små sötisar som föds med autism, är att öppna dina sinnen.
Börja där du står.
I Norrköping ordnas en vernissage i Autism och Aspergerföreningens lokal på ST: Persgatan 132. Information och annat tänkvärt mellan klockan 18.00 - 20.00.
Tre tjejer i åldrarna 12 - 23 år ställer ut.

Orden som ger kraft...

Det handlar inte om bekräftelse. Oj, vad en del misstar sig.
Det handlar om att sätta ord på ett annorlunda liv.
Att vänta sitt första barn och bara känna glädje...till att få beskedet att vi fått ett handikappat barn. Det kommer till ett val. Acceptera, eller fly.
För min del har det aldrig varit ett val...det blev liksom givet att älska den lilla tjejen.
Blir så glad när människor ser.
Det kanske krävs en lyssning på vår föreläsning. Vad vet jag? Men det bekräftar att det vi gör berör.
Det bekräftar att det inte handlar om bekräftelse.
Vi lever med våra älskade autistiska barn och gör så gott vi kan.

Tack för en hjärtlig och gripande berättelse om era annorlunda barn! Er kärlek till Lisa och Erik lyste igenom. Vilken tur att de valt just er att vara deras pappor. Jag kommer att följa dej och Lisa på din blogg!
/Kramar Birgitta

Det är orden som ger kraft. Tack!

När pappan behöver det som bäst....

Samlar kraft för att börja skriva igen...
Men börjar med att glädjas över den fina recensionen av Lisas Dagbok.
Sen väntar en liten föreläsningsturné i Stockholm, Örebro, Göteborg och Malmö.
Tror att det kommer att leda till ord, känslor och upplevelser om en annorlunda verklighet...

En bild säger mer än tusen ord heter det. Och även om denna till omfånget ringa skrift är illustrerad med svartvita
bilder är det inte dem jag tänker på i första hand. Jag tänker på styrkan i de vardagens bilder i prosa från en
annorlunda uppväxt som en pappa styckevis delar med oss från sin egen och dotterns verklighet. Autism är ett
komplext handikapp. Thomas Filipsson lyckas på ett konkret och okonstlat sett att förmedla handikappets ibland
råa, kaotiska centrum. Det hjälper oss att förstå. Boken är ett vittnesbörd men framförallt en kärleksförklaring. En
pappa kämpar för sin gravt autistiska dotter. Och Lisa, som trots sitt grava handikapp kan skänka tröst, styrka och
mening till sin pappa när han som bäst behöver det."

Kjell Arwe Rydén/ Lektör Bibliotekstjänst

Den där kraften som är så viktig...

Jag blev tillfrågad om en intervju för kultursidan.nu.
Det blev ett känslosamt möte på café Kuriosa mitt i Norrköping.
Det handlade om Lisas Dagbok.
Jag gick dit med blankt papper. Hon hade med sig en fotograf.
Jag drack mitt gröna te.
Tårarna kom efter en stund.
Kulturjournalisten Carina hade läst min bok. Hon hade läst mellan raderna.
"Det kunde lika gärna ha varit berättelsen om när min far tog hand om min sjuka mor", sa hon.
Jag blev glad och berörd.
Mina ord hade en betydelse för Carina, hon kunde inte dölja det.
"Det är prosa", sa hon om mitt sätt att skriva.
Jag hade undrat och fick ett svar.
Jag har skrivit om mitt annorlunda liv, och min annorlunda dotter, och helt plötsligt fick jag en ny dimension på mitt skrivande.
Jag har tänkt högt i Lisas Dagbok. Jag har satt orden på en annorlunda verklighet och gjort bok av orden.
Jag hade aldrig trott att orden berör. Jag hade aldrig trott att det var prosa, ännu mindre att orden kan tas emot av en kulturskribent med tårar.
Mötet på café Kuriosa idag, mitt i Norrköping gav mig kraft.
Den där kraften som är så viktig.
Tack Carina!

Länk till artikeln:
http://www.kultursidan.nu/?p=8493

"Fantastisk bok, gripande och med små medel lyckas du verkligen förmedla den ständiga balansgång ert liv består av."/Inger

Journalisten och bloggaren Thomas Filipsson ger oss ögonblicksbilder från det oförutsägbara livet med sin autistiska dotter. Boken bygger på inlägg från bloggen ”Skimmer” och är skrivna under åren 2009-2012.


”Så ödmjukt att du tar med oss på vandringen. Jag vet att du inte vill skapa några som helst “tycka synd om -reaktioner”. Jag vet att det inte handlar om ett försök att samla ihop guldstjärnor. Jag vet att du gör det som de flesta föräldrar skulle göra om de var friska och sunda. Ändå är det svårt att undkomma en känsla av beundran. Jag tillbringar tid av glädje, men också sorg, med din dotter i din fantastiska beskrivning av en annorlunda verklighet. ”
/Linda Geewe

74 sidor, mjuk pärm A5, pris 149 kronor
Text- Thomas Filipsson- Foto Maria Hansson
Boken släpps fredagen 2/11 2012.

Beställ boken på Adlibris genom att följa länken nedan:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163715643

Då har du boken i din brevlåda inom några dagar.
Trevlig läsning!

/Thomas

Kommentarer:

"Hej Thomas, igår kom Lisas dagbok, jag började läsa och kunde inte sluta, vilken fint skriven bok. Förstår inte hur ni orkar men som du skrev, kärleken till ens barn övervinner allt. Kram Titti"

"Vilken fantastisk respons du fått på boken, Thomas! Alla gråter när de läser. Jag måste läsa den." /Hanna

"Jag läste första och sista sidan. Tårana kom och jag tvungen att lägga ifrån mig boken." /Patrik

"Dina ord berör och har ett djup som gör att man stannar upp och låter dina varma tankar tränga in i själen på oss läsare." /Foroz

"Jag finner inga ord! Vilken underbar bok!" /Annie

"Jag öppnade boken på mitt hårda klinkersgolv och kunde inte sluta läsa...jag fick ett blåmärke på foten. Ta det som ett gott betyg!" /Lina

"Fantastisk bok, gripande och med små medel lyckas du verkligen förmedla den ständiga balansgång ert liv består av."/Inger

Det börjar likna ett skämt...

Det har gått sex veckor sedan Lisa bytte skola. Det har gått sex veckor sedan taxiresor mellan skola och kortis skulle börja. Det gick inte så bra. Och där står vi nu. Jag åker ifrån jobbet flera dagar i veckan för att skjutsa Lisa mellan hem, skola och kortis. Vi hamnar mellan stolar, och stollar... Problemet är att vi bor i Söderköping som varken kan erbjuda vår dotter skola, frita eller kortis. Norrköpings kommun är bra på det där. Men det hjälper inte när Söderköpings kommun är livrädd för kostnaden. För en månad sedan bad jag LSS-ledningen i Söderköping att göra en förfrågan till Norrköping för att lösa transporterna. Frågan blev hänvisad till tekniska kontoret i Söderköping. Bara en sån sak. Jag försökte få LSS-ledningen i Söderköping att förstå att frågan måste upp på högre nivå. Det gick sådär. Igår skulle ett möte ha ägt rum i Norrköping. Ett möte mellan Vård- och omsorgsförvaltningen och Utbildningförvaltningen. Det blev inget möte. Men jag fick veta att ingen anser sig stå för ansvaret. De kom dock fram till en sak via telefon eller nåt: Att Söderköpings kommun måste komma med en förfrågan. Jag sa det för en månad sedan till sektorchefen, LSS, i Söderköping. Nu kommer den att komma. Och det är då jag tänker... Det börjar likna ett skämt...

Vi hoppas på en tryggare tid...

Som att sätta dig i ett främmande land, med ett främmande språk, utan kläder och pengar. Det är den bästa liknelsen jag kommer på. Lisa har bytt skola. Hon har bytt ut alla fröknar och ordet skola får ett helt nytt innehåll för en liten autistisk flicka. Den gamla tryggheten blåstes bort och den lilla flickan upplever kaos. Det är möten med nya skolan. Det är samtal med alla i LSS-staben i Söderköping. Det är möten inbokade på högsta instans i Norrköpings kommun. Det är korttidschefer och deras chefer. Och mitt i allt står en söt liten Lisa som bara kräver en sak. Trygghet. Hennes ögon är trötta. Hon kämpar för att förstå vad som händer. Vi kämpar för att hon ska få trygghet. Vi ger henne all kärlek när hon är hemma. Vi ger henne all kärlek när vi går ifrån jobbet för att skjutsa henne mellan skolan och korttidshemmet. Vi gör allt vi kan. Vi hoppas på en tryggare tid...

Jag är förbannad och målmedveten. Han skojar med fel person...

"Du ringer på min privata telefon. Jag kan inte garantera någonting". Orden kommer från en ägare på en taxifirma i närheten. Han har ett avtal med Söderköpings kommun att köra bland annat vår dotter. Han ska se till att vår autistiska dotter får en bra taxiresa mellan skolan och korttidshemmet. Vår dotter, liksom andra med funktionshinder, fungerar inte som oss andra. Jag hade tänkt informera lite om vår dotter innan den första resan. Den första resan, som vi släpper henne i okända människors händer. Hon är 17 år, men egentligen två, inuti. Jag hade en liten önskan om att få veta vilka personer som kör, och ansvarar, för min dotter på X antal taxiresor varje vecka. Jag hade velat informera om några enkla saker som gör att hon INTE kopplar loss sig och ger sig på föraren. Men han var inte intresserad. "Du ringer på min privata telefon", sa han två dagar innan den första resan. Vi kan kalla honom Bosse, för han heter så. Bosse var förmodligen den mest otrevliga person jag pratat med i telefon. Jag hade hoppats på att inte just HAN var ansvarig för att administrera körningen för min dotter. Den första resan gick förstås illa, trots att mamma Cina var med. Det var panik, det var ångest i den lilla flickans ögon. Taxin anlände 20 minuter för sent, bilstereon var på hög volym och föraren visste inte vilken väg han skulle köra. Jag ringde till Bosses privata mobiltelefon och avbokade de planerade taxiresorna. Jag är förbannad och målmedveten. Han skojar med fel person...

Det kan bli bra. Körschemat är klart...

Han hade hela familjen i sängen när han blev plockad. Klockan var strax innan nio i lördags morse, två veckor innan bröllopet. "Jag var faktiskt förbannad", sa Danne när 18 grabbar mötte upp. Han hade trott att det inte skulle bli nåt. Zumbafröken gillade Dannes minimala klädsel. En sån där klassisk slimegrön sak som inte lämnar något till fantasin. Dannes svettiga vältränade kropp fick zumbafröken i gung på nåt sätt. Det är sant. "Blev det inte lite pinsamt?" sa svåger-Henka efter passet. Han satte ord på våra tankar. Barberar-Dennis, närmare 60-strecket, tog emot för rakning med kniv. "Ni måste bli medlemmar, så att jag kan öppna baren", sa han och skrev medlemskort i högt tempo. Rakningar, hår-styling, öl, whiskey och grabbsnack under några timmar, lämnade ingen oberörd. Kvällen och natten avrundades på Kingfelts sommar-ö mitt i St.Anna skärgård. Bestman -Johnny dominerade tillställningen. "Han är bra på allt", sa Danne om närmaste vännen. Så sant. Bestman-Johnny var kung i vattnet på en wakeboard-bräda. Han ledde allsången med gura och sång. Lägg därtill en vältränad kropp och en personlighet som får vem som helst ödmjuk. Jag har inte pratat med Danne efter svensexan, men jag tror att han är nöjd. Jag har träffat 18 trevliga grabbar som är bjudna till bröllopet. Jag räknar med dubbelt så många trevliga damer den 11 augusti vid kanalmagasinet. Och en drös gubbar, med respektive. Det kan bli bra. Körschemat är klart...

Det är lätt att bli tacksam för årets vackraste sommardag...

Ett finger i luften betyder kiss i vattnet. En ny erfarenhet för mig idag, i en sjö utanför Kisa. Ellis tog emot på sommarstället på årets vackraste sommardag. Ernst stod och stekte köttförs i uteköket när kossorna passerade. Jag trodde att jag var mitt i en tv-inspelning. Men kocken heter Thomas och är inte barfota. Ernst har inte Foppa-tofflor. Thomas är, förresten, betydligt snyggare än Ernst. Bara en sån sak. Ellis är en bra värd och fin vän. För hon är nästan lika tokig som jag, och då känner jag mig bekväm. Jag har en busig dotter, precis som hon. De hittar varandra, förstås. En hel drös med hästkrafter tog oss ut via bull-ön till klipp-ön. För Thomas är inte bara kock. Han hanterar hästkrafter med känsla. Bull-ön åker man till och äter bullar. Klipp-ön åker man till när det ska hoppas från klippan. Det är självklarheter hos familjen Lindroth. Lika självklart som att ett finger i luften betyder kiss i vattnet. Det är värme och kärlek rakt igenom.

Vi träffade den fantastiska kvinnan idag...

Det finns en kvinna som läser min blogg. Hon har ingen dator, ingen bil. Hon tar bussen till Stadsbiblioteket i Norrköping för att läsa min blogg. Det blir svårt att hantera, svårt att förstå. Hon har blivit fascinerad av berättelsen om Lisa och all kärlek som ligger bakom. Vi träffade den fantastiska kvinnan idag. Hon följer inte bara livet med Lisa. Hon hjälper äldre i sitt område. Hon handlar åt dem, när de inte orkar själva. "Jag vill köpa något till Lisa" sa hon idag, när vi mötte henne. Det blev en ros till Lisas vackra hår. Hon har inte träffat Lisa, men visar en värme och kärlek som är unik. Jag blir varm och glad. Kvinnan vill vara anonym. Jag ville fånga en bild på Lisa med den fina rosen. Bara för att visa min tacksamhet, för värmen från den anonyma kvinnan... Det är stort, det är vackert...

Som man bäddar...

Droppade i ett facebookinlägg att frisyren från 1983 var borta. Mittbena och hockeyfrillan försvann på mindre än 20 minuter. Det är inte riktigt sant, för håret blev kort senast 1991, då militärtjänsten ogillade vildvuxna lockar på en ung värnpliktig Filipsson. "Pappa du ser konstig ut", sa en liten dotter när jag dök upp på simskolan idag. Du var snyggare förut, sa hon. Ärligt och rakt. Men starka krafter krävde en ny frisyr på en toastmaster. Den ena kraften heter Carolina. Den andra heter också Carolina. Den ena är min fru. Den andra är min kusin som gifter sig inom kort. "Byt frilla," skrek krafterna. Lockarna åkte. Jag är inte bekväm. Min yngsta dotter vill att håret ska växa ut snabbt. Själv är jag sådär lagom inget. Håret växer snabbare än lönen landar på kontot. Men har jag bjudit på nyheten om ny frilla så kryper jag till korset. Sofia och Rebecca, jag står mitt kast. Här har ni er gamla lärare som ni aldrig sett honom, utan hockeyfrilla. Men han är fortfarande lika tokig. Bara så att ni vet... Till Monken Ohlander vill ja bara säga: Jag vet!

Och så hoppas jag att de har en underbar ledighet. För det är de värda..

Tusentals lärare är på välbehövlig ledighet just nu. Samtidigt larmar nyheterna om brist på lärare. 1.2 sökande på varje lärarutbildningsplats till hösten är blygsamt. Jag undrar om någon är förvånad. Jag undrar om någon i regeringen fattar. Det är mycket snack om att höja lärarnas status och lön. Men ingen verkstad. "Jag börjar förstå ditt resonemang, Thomas," sa en klok journalistkollega strax innan sommarlovet. Hon hade varit på en skola för att göra ett tidningsjobb. Hon var där i ungefär en timma och blev trött. Kollegan skulle skriva en artikel och behövde besöka verkligheten. Kollegan är ruskigt duktig på sitt jobb, men det handlar inte om det. Tusentals elever och tusentals lärare kämpar därute. De gör ett väldigt bra jobb, som få uppskattar, eller ännu mindre förstår. Jag mötte nyligen en lokal skolpolitiker som sa sig kunna skolvärlden. Han hade bra inflytande på besluten. Jag frågade när han besökte en skola sist. Han hade inget svar. Jag är inte förvånad, men blir förbannad. Du som läser det här kan ha barn som har passerat skolvärlden. Då har du annat att tänka på. Men har du små barn som är på väg dit, agera! Jag själv har väldigt liten makt att påverka. Det enda jag kan göra här är att hylla lärarna. Hylla lärarna som brinner för sitt jobb. Hylla lärarna som kämpar på, för att de vet att de gör nytta. Och så hoppas jag att de har en underbar ledighet. För det är de värda..

Jag tröttnar fortare på kultureliten än jag tröttnar på Måns Selmerlöv på Skansen...

1. 7 miljoner svenskar ser på Allsång på Skansen i kväll. 1. 7 miljoner idioter säger någon, eller i alla fall flera som jag känner till. En halv miljon färre ser på Morden i Midsommer. Det erkänner man gladeligen. Men Allsång på Skansen, ser man inte... För Allsång på Skansen är inte kultur. Det är töntigt, säger dom. Men nu är töntigt helt plötsligt trendigt, skriver Aftonbladet. Kommer att tänka på Marcus Birros kamp för att bli accepterad i kultureliten. Jag stödjer hans kamp, givetvis. För vem är tillräckligt kunnig, fin, eller trendig att avgöra vad som är den rätta kulturen? Jag tröttnar fortare på kultureliten än jag tröttnar på Måns Selmerlöv på Skansen. Men det är min obildade bild. Jag sympatiserar mer med Allsångstittaren än de som analyserar svårmod i litteraturen. Alla har sin plats. Alla har rätt till sin kultur. Men såga inte andras kultur. Då blir jag sur..

Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

"Skulle du kunna leverera sängen, jag har ingen bil?" Mejlet kom igår. Jag hade fotat Linneas våningssäng och lagt ut på Blocket. Hon frågade snyggt och jag pratade med en av hennes söner i telefon. "Jag bor i centrala Norrköping, skrev hon." Självklart levererar jag, skrev jag tillbaka. Jag anade brytningen, jag hörde barnen i bakgrunden. Jag hade gjort min bild. Sexbarnsmamman mötte mig med ett leende. "Hedersrelaterat våld", svarade hon på min fråga hur hon hamnade i Norrköping. Näst äldste sonen mötte upp och hjälpte till att bära in sängen. Mamman hade energi för många. Jag kan inte låta bli att bli imponerad och samtidigt förbannad. Jag mötte sexbarnsmamman med all respekt jag hade med mig denna juniförmiddag. "Min nioåring har cancer. Vi kämpar för att han inte ska bli den tomma stolen", säger hon när vi bär in sängen. Hon tackade i ett sms för att jag levererade sängen, och önskade mig och familjen allt gott. Jag hade önskat att jag kunde göra mer. Men sexbarnsmamman är van att kämpa i motvind. Jag är hennes största fan. Jag tror jag förmedlade det...

Tack, ni är bäst!

Skolavslutningen gick bra. Det är nog jobbigast innan. Jag tror det. Hönspappa, finns sådana? Jag vet inte, men om de finns är jag en sån. Rektor-Ola höll några fina ord. -Jag är inte van att prata när det låter lite, sa han. Han syftade på de autistiska barnen. -Vi visar att alla har en given plats och alla är lika värda, sa han. Så sant. Men fint att få orden. Han gjorde det bra. Och det är just så vi har upplevt elva år på Tamburinens skola. Elva år av respekt värme och ärlighet. Lisa fick 300 kronor för "Flit och framsteg". En tår rullade. En tår rullade på en stolt pappa. Det finns egentligen inget sätt att tacka för allt. Det blir inte tillräckligt. Men jag tror de vet hur tacksamma vi är. Jag tror de vet att de har betytt så mycket för oss... Att vara förälder till en autistisk flicka blir så mycket lättare, när fantastiska människor inte bara gör sitt jobb. Utan visar känsla och kärlek till våra barn. Det är ingen tillfällighet. Många är kallade, få är utvalda... Tack, ni är bäst!

Hon var tom i blicken...

Bilden fastnade på näthinnan. I dörren mötte jag en rödgråten tjej på väg ut från Kolmårdens kriscentra. Hon var tom i blicken. Jag kan bara gissa att hon var en av dem som hade förlorat en nära vän, en härlig kollega. Det är svårt att förstå. Det är svårt att hitta ord. En 30-årig kvinna har slutat sitt liv, med sina älskade vargar. De älskade vargarna tog hennes liv. Det gick fort. Ingen hann ingripa. Jag vill tro att de hade full kontroll därute i varghägnet. Jag vill tro att de inblandade kände vargarna bättre än någon annan och hade full kontroll. Men naturens krafter blev starkare. Livet är inte givet. Det går inte att föreställa sig kampen med vargarna. Det går inte att förstå paniken. Ingen såg kampen. Ingen vill se kampen. Det är bara att hoppas att tjejen drabbades av en sjukdom och föll ihop där framför vargarna. För det är så experterna förklarar förloppet. Att vargarna inte anfaller annars. Men det spelar mindre roll nu. Två föräldrar har förlorat sin dotter mitt i livet. Hur många nära vänner och kollegor som har svårt att förstå, kan vi bara gissa. Det är svårt att hitta ord. Det är svårt att hitta ord när livet visar sin baksida och slår hårt när man minst anar..mot vargskötaren och alla i hennes närhet...

Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Det är en resa, säger Arne. Så sant. Det är Lisas sista utvecklingssamtal på Tamburinens skola. Skolan som räddade oss för elva år sedan. När vi trodde att ingen skulle kunna ta hand om vår Lisa. När vi trodde att vi hade ett barn som ingen kunde förstå. Så stod de där. Som en skänk från ovan. Det har gått elva år nu. Det är svårt att förstå. -Vi tar fram stora näsduken, säger Arne. -Lisa berör, säger Mari, som har varit vid Lisas sida i många år. -Vi ska göra det det bästa för Lisa, säger hon. Jag tror på varje ord. Det blir inte mer ärligt än så. Hon vet att det är tufft för oss att lämna tryggheten för en ny skola. Men hon lägger in sina känslor och skickar med kraft. Det är värdefullt, jag tror hon vet det. Det är en vecka kvar till skolavslutningen. Jag har sagt att jag inte fixar det. Det är så många känslor. Men jag ska göra ett försök...

Flyguppvisning i Linköping 3 juni 2012...