Och säger mamma det, så fortsätter jag...

-Jag läser din blogg Thomas, sa min mamma.
-Oj då, då kanske jag ska tänka på vad jag skriver, var mitt spontana svar.
-Nej då Thomas. Skriv som du känner och tänk inte så mycket.
Och säger mamma det, så fortsätter jag, så länge inspiration finns.

Någon kanske tänker att jag utlämnar Lisa i mitt berättande.
Men en sak är jag säker på.
Om Lisa hade varit en vanlig tjej, hade hon sagt så här:
"Självklart farsan. Det som är bra för dig är bra för mig..."

Jag fick ett mail från en läsare.
Hon satte fingret på mina tankar om mitt skrivande.

Här kommer orden:


Så ödmjukt att du tar med oss läsare på vandringen. Jag vet att du inte vill skapa några som helst "tycka synd om -reaktioner". Jag vet att det inte handlar om ett försök att samla ihop guldstjärnor. Jag vet att du gör det som de flesta föräldrar skulle göra om de var friska och sunda. Ändå är det svårt att undkomma en känsla av beundran. Iam impressed...även om det på sätt och vis känns lite skamligt att säga så till någon som ömt tar handom, och tillbringar tid av glädje, men också sorg med sin dotter. Vilket ju är det mest självklara i världen...men jag kan inte låta bli...orden liksom slipper ur mig.
Men mest av allt handlar det nog om att man omöjligt kan sätta sig in i alla situationer och levnadsförhållanden, hur empatisk, djupsint, insiktsfull eller reflekterande man än kan tycka sig vara.
Din vinst ger i alla fall oss andra värdefulla erfarenheter genom ditt skrivande...och på så vis är vi alla vinnare.

/Linda