Willner har egentligen bara en sorg.
Han brukar berätta det när vi föreläser.
"Jag kan inte gå på fotboll med min son.
Jag ser den där grabben med halsduk och en korv i näven.
Jag ser den där pappan ta med sin son på fotboll för första gången.
Jag får aldrig uppleva det, och det gör ont."
Vi har hört varandras berättelser många gånger.
Men just det.
När Willner berättar just det.
Då gör det ont i mig också.
Jag förstår vad han menar, för jag har samma sorg med Lisa.
Det finns så mycket jag skulle vilja uppleva tillsammans med Lisa.
Men det går inte.
Jag har dock något som inte Willner har.
Jag har en vanlig unge också.
En alldeles vanlig underbar unge.
Linnea och jag var på fotboll ihop nyligen.
Det var nästan fullsatt på Parken och vi stog där i korvkön.
Jag tänkte på Willners ord och njöt av varje sekund...
Ja, det är mycket man måste låta bli... Mycket vi får göra annorlunda, på ett eget sätt. Det gäller att hitta dom där egna guldkornen, och njuta av dom. Vi gör inte som andra, vi har egna vägar och det är inte så dumt det heller :)
SvaraRaderaKram Nina!
Ja, Nina, vi blir experter på nåt sätt.
SvaraRaderaExperter på att ta tillvara de där guldkornen.
Att hitta det där som gör livet lite mer...
Jag vill tro att vi är värda det!
Kram/Thomas
Jag känner igen mig, även om min äldsta kan göra ganska mycket. Och jag har ju också en "aldeles vanlig" unge...tror jag...hittills i alla fall;-)
SvaraRaderaJag sörjde länge över att Viggo inte kunde cykla, eller att vi aldrig kunde åka på skansen och sånt. Men nu kan han cykla! Jag brukar också tänka som dig, jag kan göra det med Sigge sen istället!
Så rätt Mia!
SvaraRaderaMan kan inte ta för givet att allt är konstant. Ibland blir man så himla glad när en ny förmåga hittas.
Och visst är det en tröst att ha en vanlig unge, om det nu finns några sådana...;-)