Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken...

Lotta satt längst fram.
Tårarna rann mest hela tiden. Jag såg det.
Ett 70-tal lärare satt som tända ljus.
Det brukar se ut så.
Om någon hade frågat mig för tio år sedan hade jag tackat nej.
Willner och jag pratar utan stopp i exakt en timme och 21 minuter.
Vi blottar våra liv.
Vi pratar om sorg, kaos, bemötande och glädje.
Vi pratar om Kärleken till ett annorlunda barn.
Willner och jag vet vad vi pratar om.
Willner och jag trivs där på scenen.
För vi vet, att det vi gör under 81 minuter, berör.
Jag kommer aldrig vänja mig vid tanken.
Här står jag och min kompis och föreläser för 70 pedagoger.
Det är alldeles tyst från första till sista minut.
Det hade skrämt mig tidigare.
Men nu njuter jag av varje sekund.
För jag vet att det vi bjuder på hjälper ett litet barn med autism.
Hjälper en lärare att förstå hur det kan se ut därhemma, bakom kulisserna.
Hjälper en förälder som är på väg att ge upp.
Vi har gjort ett 40-tal framträdanden runt om i landet.
Vi varierar vår berättelse en aning varje gång.
Men varje gång, samma bemötande.
Lotta försvann där i slutet.
Hon skulle ha hållt i micken och avslutat när vi var klara.
Hon lämnade uppdraget till en kollega.

Hon berättade efteråt att rösten aldrig skulle hålla.
Bättre betyg är svårt att få...