Jag har snuddat vid gränsen.
Jag har förnekat det länge.
Jag har levt med övertygelsen att jag klarar att ta hand om Lisa.
Och jag har gjort det också, ...väldigt länge.
Det har kostat.
Kanske mer än nån förstår.
Men det finns en gräns.
De vanliga rutinerna, när vi kör racet själva, funkar inte längre.
Lisa var stressad, jag försökte behålla lugnet.
Minuterna, timmarna gick långsamt.
Det kräver något övernaturligt varje sekund, för att det ska funka.
Funka över hela helgen....
...en lång jävla helg...ingen förstår!
Jag fick någon slags uppenbarelse där mitt i kaoset.
Mitt i ensamheten.
Klockan är bara 11.00, söndag förmiddag och krafterna är slut.
Uppenbarelsen berättade för mig att det var dags att kapitulera.
Hög tid att acceptera mina begränsningar.
-Att du orkar!?
Jag har inte gjort det för någon annans skull.
Jag har inte gjort det för att vara duktig.
Jag har gjort det för att jag älskar den lilla tjejen.
Men nu kapitulerar jag.
Av kärlek till den lilla tjejen....
Jag tycker synd om er allihopa, ett himla jobb ni har
SvaraRaderaDet är inget nederlag Thomas...det är en styrka...att våga "be om hjälp"! Du är ju ändå den bästa pappan i världen för dina tjejer!
SvaraRaderaKramar massor
SvaraRaderaGlömde sinaturen på inlägg två..det var jag! /L
SvaraRaderaTänker på dig.
SvaraRaderaVi ses på jobbet imorrn.
Kram
Thompa. Du är inte mer än människa. Det jobb du, ni, gjort med Lisa är mer än många nånsin skulle klara av. Du är stark. Du har alltid Lisas bästa i tankarna.
SvaraRaderaEn stor styrkekram till er alla!
Tack! Tack för att ni finns där!
SvaraRaderaKram/Thomas
Håller med föregående talare. Se inte det här som ett nederlag, det är modigt och starkt att be om hjälp! Vi ses på tisdag!
SvaraRaderaHittade hit via andra och facebook, håller med det är en styrka att kunna be om hjälp, man är bara mänsklig och om du/ni inte orkar eller får slut kraft är inte bättre för någon...
SvaraRaderaBättre är att kunna "ladda batterina" få hjälp och stöd - orka och ha kraft kvar och räcka längre! Lycka till...och ge ej upp men be om hjälp, vila och ladda om!!!
Tack Mia-Marie! Det är ju lite vågat att gå ut så här, men det har ju visat sig att stödet är enormt!
SvaraRaderaTack och kram
/Thomas
Du är grym Thomas (i den positiva bemärkelsen)! Oavsett hur ni väljer att göra! Det är så stort och fint! Jag hoppas att du inser det.
SvaraRaderaTack Daniel!
SvaraRaderaTomas det var bland det rakaste och finaste jag läst av en förälder som har gjort allt som man kan göra för sitt älskade barn! Men du jag vet att man tror man ska klara av allt för sina barn ! Men det finns saker man måste ince att livet har inte bara en mening uytan det finns så många mål som man är värd att få genomföra utan att det ska kännas som att man är dålig och det Tomas är något du aldrig har varit som människa! Sedan du var barn har du haft ett stort hjärta och det har du nu med. Ge dej den rätten att ge ditt hjärta en stor plats av lycka till allt som du missat. Hon har sin plats hos dej endå för alltid. Tankar och kramar från Sivan!!!
SvaraRaderaTack snälla Sivan för dina underbara ord!
SvaraRaderaMånga kramar!!!
/Thomas
Kramar till hela familjen. Marie C
SvaraRaderaKram till dig och din familj...
SvaraRaderaTänker på er! Kram, Mia
Tack o kram!
SvaraRaderaStort av dej att ge så mkt av dej själv. Jag blir tårögd när jag läser...tänker och känner med dej/er. Alla har en gräns och Du, du är en helt underbar pappa! styrkekramar Lina
SvaraRaderaBlir tårögd jag också, Lina! Vilken empati det finns!!!
SvaraRaderaTack och kram!
Oj, det var starkt men också modigt. Hon börjar ju också bli stor. Att göra en "omvänd" tonårsfrigörelse kräver sina föräldrar. Bara för att man inte orkar så betyder det ju inte att man inte älskar. kanske som du skrev: av just det skälet!
SvaraRaderaTack Kristina, du bekräftar mina tankar och känslor.
SvaraRadera/Thomas
Att älska någon så som man älskar sina barn är mäktigt.. Du har gjort precis allt man förväntas göra som förälder och förmodligen mycket mycket mer!! Att man förr eller senare kommer till insikt om att man inte orkar har inget med kärleken att göra!! Lisa är värd en pappa som du,under så lång tid framöver och ska man hålla som förälder så måste man många gånger be om hjälp! Att våga be om hjälp är för mig lika med styrka! Du ÄR stark, du ÄR toppen och du ÄLSKAR din Lisa och Linnéa hejdlöst! Vad mer kan man som förälder göra?! Du gör det du är bäst på, älskar dina barn och sätter deras behov i främsta rummet! Kram från Tanten med hundarna och gula katten!
SvaraRaderaTack för dina fina ord Marie!
SvaraRaderaMed kärlek, värme och glimten i ögat!
Me like!
Kramar/ Thomas
Jag tror jag kan förstå lite hur du känner..men med en viss skillnad..som du säkert förstår.
SvaraRaderaJag vet o har sett hur du har tagit hand om Lisa på ett , ja helt jävla underbart sätt. Med en sån styrka o ork. Alltid samma sak, samma dag, samma plats.
Att du känner att du inte orkar längre på samma sätt Thomas är inte konstigt. Inte konstigt alls.
Å kapitulerar tror jag inte du gör, aldrig.
Men jag tror du gör det enda rätta för dig, Lisa o resten av din fina familj. Ingen kommer må dåligt av det, snarare kanske tvärtom. Så när det blir Lisa o pappa dagar sen..då kommer du ha ork magiska trick att ta till.
En stor enorm kram till dig från mig. Hella.
Tack snälla Hella för dina underbara ord!
SvaraRaderaKramar/ Thompa
Tack för en fantastisk blogg. När jag inte orkade en gång och tyckte att jag lämnade bort min flicka så sade en klok person att jag inte lämnade bort henne men att jag sökte hjälp. De orden hjälpte mig i en jobbig stund!
SvaraRaderaTack själv!
SvaraRaderaJa, man får med sig kloka ord som är så värdefullt!
Det är bra att dela med sig även av sina svåra tankar, då kommer stödet!
Kram/ Thomas
Jag vet hur det känns att komma till en gräns när man känner att orken tar slut. Man ger av hela sig för att man vill hjälpa sitt barn mer än något annat, sitt barn som inte är som andra barn. Jag vet hur det känns att vissa dagar har man allt tålamod i världen men inte nästa. Jag har ett barn som fyller 20 om några mån, men hon är inte som andra 20-åringar. Hur många ggr har jag inte önskat att hon vore som andra i hennes ålder, önskat tom att man ska sitta orolig på helgerna för att hon är ute och festar och dricker för mycket, orolig när hon kommer hem försent och luktar cigarettrök, önskat att det varit såna problem som andra föräldrar gått igenom med sina 20-åringar som man hade. Det jag får va orolig för istället är hur morgondagen kommer se ut, kommer jag lyckas få iväg henne till skolan dom två timmar hon ska va där, kommer jag få iväg henne till mötet med psykologen, kommer jag lyckas få med henne på shoppingturen vi har bestämt att vi ska göra nästa dag eller kanske tom om en timme. Man vet inte förrän man står där i nuet och man ska få iväg henne eller ej. Kommer det gå att resonera med henne när ångesten är som värst några min innan hon ska ge sig iväg? Kommer jag orka va lugn och pedagogisk? Många tankar som rör sig i huvudet innan jag somnar på kvällen, det gick ju bra idag men erfarenheten säger att det inte betyder nånting inför nästa dag. Den kan bli hur jobbig och tung som helst, eller den kan bli mindre jobbig, men aldrig lätt. Lilla minsta sak som gör att hennes planering ändras, tex hon får veta precis när hon kliver in i skolan (när hon lyckats tagit sig dit och vunnit över ångesten)ja då får hon veta av sin lärare att idag ska dom gå på en promenad. Allt blir kaos för att hon inte är förberedd på en promenad. Hon ringer mig och vill att jag ska komma och hämta henne för då har ångesten tagit överhanden ännu en gång för att allt inte var enligt planerna. Jag bara önskar att alla kunde förstå hennes problem så skulle det inte tex läggas in en promenad som inte var planerat dagen innan.
SvaraRaderaDet jag vill säga till dig är att jag förstår hur det är att ha ett barn som inte är som ett "vanligt" barn, jag förstår hur det känns när orken tar slut, jag förstår hur det känns när man inte vet hur nästa dag kommer att bli, jag vet hur det är när man träffar på människor som inte förstår ens barns problem, att man inte kan ändra på nåt helt plötsligt som inte är enligt planerna för den dagen osv osv. Jag kan bara ana hur många ggr du fått haft diskussioner med personer i er omgivning som inte förstått Lisas behov, samtidigt som du också har träffat människor som har förstått. Det är dom människorna som gör att man orkar ta sig igenom nästa dag med nån form av energi som man inte visste att man hade. Så många ggr som jag fått höra "hur orkar du" Ja vad svarar man på det? Jag har svarat många ggr att jag måste orka för det är min förbannade plikt att ta hand om min dotter och hjälpa henne, men jag har också många ggr svarat att jag inte vet hur länge jag kommer att orka, och den dagen jag inte orkar längre vem ska då ta hand om henne? Vem ska då ringa alla samtal hit och dit åt henne för att hon inte klarar det och då få till svar att din dotter är myndig och hon måste ringa själv? Ja listan kan göras lång och likaså det här inlägget. Jag vill inte på nåt sätt tala om hur jobbigt jag har det med min dotter och försöka få sympati, jag vill bara säga att jag vet hur det känns när man inte orkar, hur det känns att vilja lägga över allt ansvar på någon annan, hur det känns att bara vilja ge upp, hur det känns när tankarna tar överhanden och man undrar hur framtiden kommer se ut både för en själv och för ens barn....man är ju trots allt inte mer än en människa. Man måste inse att man lever bara en gång och man måste be om all hjälp man kan få för att själv orka med livet.
Kämpa på och ta en dag i taget.
/H