Therese satt i knät på mig på varje bild vi såg i det gamla fotoalbumet.
Det var i mitten av 70-talet. Bilderna är fyrkantiga och börjar tappa färg.
-Du är så lik Thomas, sa alltid Therese pappa.
Han finns inte kvar. Han försvann tidigt.
Alldeles för tidigt.
Han levde ett tufft liv, och kort.
Men han hade rätt.
Therese och jag är kusiner.
Vi bär efternamnet Filipsson lika stolt.
Vi har bara träffats tre gånger.
Vi har olika bakgrund, men generna förenar oss.
Det blev så tydligt när jag äntligen fick träffa Therese.
Hennes pappa hade mer rätt än han hann att förstå.
Jag kände det direkt.
Det är svårt att sätta ord på det.
Therese kändes som en syster för mig, det tog två sekunder.
Så nu har jag två systrar.
Vi ville ta en ny bild.
Sådär en 30 år senare. Therese tog plats i mitt knä.
Vi har lovat varandra att hålla kontakten.
Det kan hon vara säker på Therese.
Man släpper inte en nyfunnen syster så lätt....
vad kul att ni har fått kontakt igen.jag minns henne som en lite bus unge när mamma och jag var och hälsade på,det skule vara kul att träffa henne igen om hon minns kusin pär,hon var ju ganska liten då.Mvh Pär
SvaraRaderaJag läser dina bloggar om lisa och dom är så bra,du berättar verkligen på ett intressant sätt och man vill bara läsa mera.Ser fram mot nya upplevelser mellan er två.Mvh din kusin Pär
SvaraRaderaha ha, ja hon var nog en liten busunge, men nu är hon en behärskad ung dam!
SvaraRaderaKul att du tycker om att läsa om Lisa-bus!
ha det bra!
/Thomas