Beskedet kom snabbt, kanske snabbare än känslorna hinner landa.
Det är fem enskilda individer som var lika söta som vilken bebis som helst när de föddes.
Men en liten, liten skillnad blev en stor skillnad i deras liv. De fick inte samma förutsättningar.
Allt är planerat in i minsta detalj.
Kostnaden är stor. Kommunen är skyldig enligt lagen om särskilt stöd.
Skyldig att skapa ett boende med förutsättningar som passar de annorlunda.
För de har rätt till ett hyggligt liv, precis som du och jag.
Det är tur att det går att luta sig mot lagen. Man kan inte vara annat än tacksam.
Ingen av de fem ungdomarna har en aning om att de ska flytta hemifrån.
De kan inte ens ha en åsikt.
Två av ungdomarna var med på mötet.
Två av fem som kan sitta stilla mer än fem minuter utan att riva lokalen.
"Jag blir så trött på dig", sa en av dom, när colan och bullarna var slut.
"Han vet inget än", sa mamman.
Det är lätt att se ångesten i föräldrarnas ögon.
Deras annorlunda barn ska flytta hemifrån.
De är inte mer än tre år i sinnet.
"Låt gummibandet dras ut. Känn ingen press. Låt det ta sin tid", var budskapet.
Ett budskap som lindrade ångesten, för en stund.
Just nu är jag tacksam att det är långt kvar till den dan min son ska flytta hemifrån...vem vet hur det ska gå, hur jag ska klara av det...jag är inte avundsjuk...
SvaraRaderaLena