Lisa är i harmoni och är som ett vanligt barn...

Pojkarna väckte oss 08.00.
Blöjbyte, runda mackor och kaffe.
Det ser likadant ut varje morgon.
Lisa har lärt sig att hålla sig lite och kissar massor på toaletten på morgonen.
Det går inte att missa det stolta leendet när det skvalar.
Kaffet ska vara "finast".
Det innebär perfekt blandning mellan kaffe och mjölk.
Minsta felblandning och kaffet åker i slasken.
-Gammalt.
Tandborstning, hårborstning och påklädning i racerfart.
Sedan ut på biltur ett par timmar. Lisa i balans och sjunger.
Kolmården, Lindö och pappas jobb.
Lördag betyder M-dossi.
Med sallad i, som Lisa säger.
Mc-Donaldslunch i bilen.
-Åka hem, säger Lisa, innan sista tuggan har landat i magen.
Det finns ingen väntan.
Lisa vill ha allt snabbt uppklarat.
Hon har fått det av mig, tror jag.
Jag hatar dötid.
Hemma fyller vi schemat med fri lek, middag, bad, tandborstning och pyamas.
Under väl valda sekunder, ja vi pratar sekunder, packar jag kortisväskan, bäddar sängarna, fyller diskmaskinen och hänger upp tvätt.
Det blir en sport på nåt sätt.
Varje sekund tas viktiga beslut.
Ett tokigt valt beslut kan leda till ett krossat glas, matrester på golvet, eller blomkrukor i kras.
Det liknar ett jobb.
Ett alldeles underbart jobb.
Det ställer höga krav, men ger så mycket tillbaka.
Lönen kommer när Lisa ligger bredvid och är klar.
Klar för dagen och utnyttjar bonustid med pappa i dubbelsängen.
Tv:n surrar, Lisa är i harmoni och är som ett vanligt barn.
Eller bättre egentligen.
För vilken 15-åring ligger bredvid sin pappa, håller handen och är alldeles lycklig?

Lycklig för att ännu en dag har gått bra.