Hon är fin, den lilla tjejen...

Lisa ligger bredvid mig i dubbelsängen.
Det har varit några intensiva timmar.
Några krukor har gått och lilltjejen är nybadad.
-Pappas rum? frågar hon, och vill få bekräftat att det inte är läggdags än.
Ögonlocken orkar inte riktigt.
Hon ligger alldeles stilla.
Hon pussar min hand.
Och det är då jag vet att hon mår bra.
Hon följer tv:n där i taket.
Hon förstår inte, men är lugn.
En motorcykel sveper förbi utanför det öppna fönstret.
-Jag hör? säger Lisa.
-Bäsen, ropar Lisa.
En liten bebis skymtar på tv:n.
Några pomfrittes ligger kvar på golvet.
Gott.
En 15-årig autistisk flicka har snart gjort ytterligare en dag.
Hon är så duktig. Hon klagar aldrig.
Hon håller mig i handen.
Hon är fin, den lilla tjejen.

Jag är stolt att vara hennes pappa...