Grannen spikar panel på huset. Han är i 40-årsåldern, precis som jag.
Hans barn, tre små godingar sitter i sandlådan.
Han får jobba utan att bli störd.
Han hinner njuta av sina barn. De sitter där i sandlådan när pappa bygger på huset.
Det är så det ska va. Det är så det ser ut när våren kommer hit, varje år.
Jag har fått frågan.
Finns det ingen sorg att ha ett handikappat barn?
Jo, det är klart.
Min sorg ligger just där.
Jag ser alla pappor som kan snickra, och göra allt som pappor brukar göra.
Allt, medan de små sysselsätter sig själva, och ser sin pappa som den som kan allt.
Jag kan ibland bli förbannad, riktigt förbannad, faktiskt.
Jag är möbelsnickare och har byggt huset vi bor i.
Jag skule kunna göra en massa fina saker till vårt hem.
Men jag har en papparoll som är speciell.
Jag är pappa till ett autistiskt barn.
Jag har gjort ett val.
Jag gör allt för min Lisa.
Det är ett givet val för mig.
Men tro inte att jag är en robot.
Jag har gjort mitt val och lider ibland.
Jag vill inte att du tycker synd om mig.
Jag vill bara att du förstår att jag ibland är avundsjuk på dig.
På dig som har barn, som är den där pappan som kan vara en vanlig pappa.
Jag vill inte byta med dig, men jag vill att du förstår att du har det rätt bra.
Ja, det känner jag igen. Även om man är jättenöjd med sitt liv och älskar sin goa unge över allt på hela jorden, så finns där en saknad ibland.
SvaraRaderaAtt kunna leva som vilken vanlig familj som helst...
Jag har t.o.m. blivit lycklig över att mitt barn har slagit hål på sina byxor, så som ungar gör... Fast jag är oxå lycklig över att kunna se det lilla och bli riktigt glad över sånt som för andra är självklart.
Kram Nina!
Ja Nina jag vet vad du menar när man blir riktig glad över sånt som för andra är självklart. jag själv är mamma till en tjej som fyller 16 år och har autism, men jag är en mycket lycklig mamma som har min tjej som ger mig så mycket....Kram Ewa
SvaraRaderaJa jag tycker att man både är lycklig och känner sorg samtidigt. Och många gånger handlar min sorg inte direkt om sorg för min egen del utan om mina barns del, alltså när de mår dåligt så lider jag så fruktansvärt med dem och det är det jag sörjer. Att de inte ska kunna få ha det som andra liksom.
SvaraRaderaFast.... jag måste nog erkänna att jag känner igen tankegången i det du beskriver här ovan i inlägget, Thomas, liiiiite (och ibland ganska mycket) avundsjuk kan man vara ibland också.... Jo då, för det är jobbigt också ju. Det är det faktiskt... Kram från Mib.
Kram...fint Mib!
SvaraRadera