Delvis isolerat från omvärlden...

Lilltjejen, fyra år, från grannhuset knackade på och klev in i tvättstugan.
-Du kan tyvärr inte komma in nu. Du får komma en annan dag, sa jag, och tjejen vände tillbaka med en lätt förvånad blick.
Jag hann inte förklara att hon inte kunde vara säker i Lisas sällskap.
Det känns lite konstigt. Vi lever ett speciellt liv, delvis isolerat från omvärlden.
Och precis så brukar det gå till.
Släkt och vänner som vill träffa Lisa har max en kvart på sig, sedan blir Lisa stressad och då tar hon till alla medel för att gästerna ska lämna.
Och det går fort, med ibland tråkiga konsekvenser.
Men de flesta vet, och accepterar, men kanske inte förstår...hur det kan bli så.
Några kanske undrar varför jag beskriver våra episoder här på bloggen.
Jag vet att många i vår omgivning är intresserade, och kanske framförallt, bryr sig om oss på avstånd. Jag vet att de läser med glädje.
Jag vet också, att många, som befinner sig i denna spännande och märkliga tillvaro som vi gör, har nytta av att läsa den här bloggen.
För när man har ett barn som är annorlunda behöver man känna tillhörighet.
Man vill inte vara ensam.
För att vara ensam är det största hotet för alla människor.
Så, bland annat därför skriver jag.
Men även för min egen skull.
Tack för att du läser.