Båda fick en boost till självförtroendet som räcker livet ut...

-Målvakten är jävligt gul, sa Emil.

Vi stod mitt i IFK Norrköpings hejarklack, Peking Fanz.

Emil är en gammal elev till mig, numera bosatt i Göteborg med sin familj.

Vi hittade varandra redan när han gick på mellanstadiet.

Jag tror inte vi har mötts sen dess.

Flera lärare tyckte han var jobbig.

Jag gillade hans ifrågasättande. För han gjorde det snyggt.

Vi har samma humor och samma distans till livet.

Jag kände det då.

Jag kände det igår, sådär en 15 år efter vårt första möte.

Vårt första möte när jag var lärare och Emil var elev.

-Du är min mentor, sa Emil över första ölen på Butlers.

Det är ungefär det bästa betyget man kan få så här i efterhand.

Emils farsa Affe var med förstås.

Affe och jag har passionen för IFK Norrköping ihop.

Emil skiter i vem som vinner.

Målvakten är jävligt gul, sa han och stämde in i sången på läktaren.

"Det är vi som är Norrköping".

-Som en religion på nåt sätt, säger Emil.

Vi hann med lite fina historier från den gamla tiden på Rambodalsskolan.

Affe delade med sig av de finaste av fotbollshistorier.

När han själv var tränare för länge sedan.

"Vi toppar laget", var budskapet från tränar-Affe.

De förväntade stjärnorna värmde upp.

Men Affe kastade in två killar som aldrig nånsin har betraktats som stjärnor.

En av dem avgjorde matchen. Den andra gjorde ett kanoninhopp.

Båda fick en boost till självförtroendet som räcker livet ut.

Vi har samma syn på livet Emil, Affe och jag.

Fotboll är stort...

...men bara en lek...

Tur att ingen såg...

Molnen såg ut som glödande kol när solen gick ner vid sjökanten.

Precis så där vackert som bara sommarhimlen kan måla.

Itte planade upp i 34 knop och vinden gjorde om frisyren.

Tre grabbar, två alkoholfria ölflaskor och två chokladkakor.

-Här borta finns en liten sandstrand, sa Itte och pekade mot en ö längre fram.

Micke hade dragit runt på småkidsen utmed bäcken i timmar.

Itte hade haft ännu en dag på ett jolmigt kontor.

Jag själv hade utfört svärmors önskemål om snickarglädje.

Ungarna tjöt när vi berättade att det var pappornas tur att leka denna sommarkväll.

Vi fick dryga timmen i den långa sjön med 100 hästkrafter.

Tre bleka rövar försvann ner i det svala vattnenbrynet...

Förmodligen en ganska rolig syn.

Tur att ingen såg.

Svärmor bockar djupt och tackar för sin altan...

Den tryckta brädan får pressas in.

Det är som skön musik.

När den sista delen i bygget har hittat sin plats.

Jag har aldrig varit musikalisk.

Men när jag och virket blir ett kommer musiken. (Det är nu Helene tror jag rökt svamp).

Jag är inne på min tredje altan i sommar.

Jag trivs med snickarbältet. Det är då jag hittar mig själv.

Svärmor bockar djupt och tackar för sin altan.

Hon slipper trampa snett på en tillfällig lösning från entrén.

Det är belöning nog för timmarna.

Jag ser hennes lycka och packar ner verktygen.

Innan regnet kom fick tredje altanen sin form på hemmaplan.

Den invigdes med grillat kött.

Ytterligare en grillplats.

Ytterligare en ny vy.

Men nu får det vara bra.

Man kan ju inte snickra altan hela sommaren.

Så roligt är det ju inte...

-Jävla kapitalist, skriker han och blinkar...

-Hej, jävla kapitalist!

Orden kom från grannfastigheten.

Jag tittade upp och såg tre byggjobbare renovera huset som är till salu.

-Kom kompis, jag ska visa dig vilket jävla fuskbygge.

Vi blev kompisar direkt.

Zoran från Serbien hittade min frekvens.

Jag gillar det där. Jävla kapitalist....

-Kan du fixa kaffe? frågade Zoran.

-Jag fixar öl, vilken sort tycker du om? frågade han ivrigt.

Carlsberg är gott, sa jag.

Zoran skrev Karlsberg på sin risiga byggbuss.

-Du får fyra, sa han och ringade in en fyra på bussen. Du fixar kaffe. Jag fixar öl.

Zoran är på 54, som han själv uttrycker det.

Han jobbar mycket.

15 timmar per dag är inte ovanligt.

Han älskar att bygga.

-Jag skickade 70 ooo till min mamma i Serbien.

-Vi har en annan kultur än ni svenskar.

-Vi hjälper varandra.

Jag hinner inte kommentera.

-Men Sverige är bra.

-Jag säger till alla som kommer hit att klaga inte. Åk hem istället!

Zorans pitbull blir lite styrig.

-Han är snäll, säger Zoran och rycker i kedjan.

Zorans pitbull är stor som en mindre häst, trots sina åtta månader.

Jag känner mig inte helt lugn med biffen som buffar på mig.

Men vi hittar varandra på nåt sätt, Zoran och jag.

-Kan du hjälpa mig att lägga om ett tak? frågar han när jag berättar om min snickarbakgrund.

-Det är bra pengar.

Han tar mitt nej, utan omsvep.

Vi tjatar lite varje dag över staketet.

-Jävla kapitalist, skriker han och blinkar.

Jag levererar kaffe.

Jag gillar Zoran.

Det blir fina minnen att ta fram i höstmörkret....

Strömmingsburgare och burkläsk i Västerviks skärgård.

Det låter som en konstig kombination.

Men det satt fint.

Det var Händelöp och tusentals bilar i kö mot marknaden i kustbandet.

Luffarslöjd och allt tänkbart hantverk trängdes mellan fiskebodarna.

-Du är från Östergötland, sa jag till gubben som sålde trädgårdsstorkar.

Han blev förnärmad och nästan arg.

-Jag är smålänning, skrek han.

Fina kusinen Therese tog emot i visans stad Västervik.

Det kostade alldeles för många riksdaler att gå in i ruinen där de stora spelade.

Vi nöjde oss med en duktig trubadur från USA.

Vi nöjde oss med tältöl.

Trubaduren såg ut som Miss Piggy i Mupparna i sina rörelser.

Han hade en röst man skulle slåss för.

Det var gott nog när Sweet home Alabama blandades med Sommaren är kort..

Det var gott nog när bartendern fick fullt upp med beställningen två stycken Three Hearts...

Det är kanske då som sommaren är som bäst.

När fina kusin Therese bjuder in.

När tre hjärtan inte räcker till.

När solen går ner där i skärgården.

Det blir fina minnen att ta fram i höstmörkret....

Jag har nakenbadet kvar....

Sommarlovet har ett slut.

Varför är det så svårt att lära sig?

-Det är snart slut, säger farsan, strax efter midsommar.

Han har alltid sagt så. Varje år. Exakt vid samma tidpunkt.

Men enda sedan jag var liten har jag tryckt bort hans ord.

Sommarlovet är oändligt. Punkt slut.

Precis som universum. Det är just den känslan som är så vacker.

Vi är halvvägs nu. Jag tänkte aldrig så som grabb.

Jag tänkte aldrig så när vi hade tävling att hitta den längsta maskrosen.

När vi spelade fotboll fram på småtimmarna.

När vi var kära upp över öronen.

När vi badade i sörjan som heter Göta Kanal.

När vi åt mammas nybakade bullar med mjölk.

Men jag tänker så nu.

Det är bara halva sommaren kvar...

Ja, jag börjar bli lik farsan...

Inget att skämmas för..

Han är ett bra föredöme på många sätt.

Men sommaren är långt ifrån slut för mig, även om farsan tar fram snöskyffeln.

Jag har inte haft mitt nakenbad än.

Mitt nakenbad när solen går ner i sommarnatten.

Jag har gott om tid på mig.

Sen kan jag sätta punkt.

Sätta punkt för sommaren...

Det är svårt att förstå, men det är vackert...

Lillflickan har landat.

Jag kallar henne lillflickan.

Hon är liten inuti.

Hon går försiktigt runt på tomten i sin pyjamas.

Det är högsommarvärme och hallonen är mogna.

Precis som vinbären, körsbären och smultronen...

Lillflickan går runt på tomten och njuter av bären.

Hon älskar bären, ler och blir kladdig runt munnen.

Hon är glad, lugn och i balans.

Hon är inte rädd. Hon är inte stressad.

Hon bara njuter.

Det blir overkligt.

Det har gått månader nu.

Månader sedan hon hade sina utbrott och kämpade med sin autism.

Lillflickan har landat. Jag vågar säga så.

Det är svårt att sätta ord på lyckan.

Det är svårt att förstå.

Men det är vackert...

Jag kan inte annat än att bli imponerad...

Jag älskar att träffa nya människor.

Människor som lever parallellt med mig.

Jag träffade en tjej i kväll som gjorde avtryck i mitt hjärta.

En ganska blyg och försiktig tjej.

Hon började med cirkuskonster som 13-åring. Hon är inte aktiv längre.

Men 21-åringen har en talang som inte många har.

Jag bad henne stå på händer.

Hon ville inte sticka ut, men hon gjorde sin grej ändå.

På altanen där i Smedby.

Jag kan inte annat än att bli riktigt imponerad.

Hon ställer sig på altanen och smyger upp i handstående.

Med full kontroll på varje kroppsdel.

Hon har tajta jeans på sig. Det hindrar henne inte.

Jag kan inte annat än att bli imponerad...

Tack Matilda för uppvisningen!

Blå...

Vad är skillnaden.....egentligen?

Några sträckte armarna i luften och blundade.

Hängivelsen var total. Flera tusen hade kommit.

Vinden svalkade genom tältöppningen i sommarkvällen.

Publiken ställde sig upp i raderna när elgitarrerna släppte loss.

Basgången och sångarens entusiasm fick nästan taket att lyfta.

Det var Hönö-konferrens. Det var missionförbundets årliga konferrens på ön i Västkustens skärgård. Hönö i symbios med Öckerö utanför Göteborgs kust.

Jag fick veta att de bosatta på ön avskyr invaderingen av kristna människor första veckan i juli.

Det är den enda veckan på året som kommunen tillåter camping på ön.

Jag såg ingen lam människa resa sig från sin rullstol under tältmötet.

Jag såg ingen gå på vatten.

Jag såg ingen handpåläggning.

Jag hörde heller inget Hallelujah.....

Det enda jag såg i tältet var glada människor.

Traktens ungdomar har som tradition att trakassera de kristna människorna som kommer till ön. Det har pågått i 50 år.

De kastar ägg på husvagnarna, de skriker glåpord till camparna...

Jag är själv inte troende.

Jag tror inte på någon gud.

Men jag sov en natt i en husvagn på området.

Och såg med egna ögon rädslan även hos de vuxna på ön.

Jag kom från de kristna människornas campingområde, de såg det.

På parkeringen vände de bort blicken, vägrade att hälsa på mig.

De hade dömt mig. Jag var kristen, konstig och kanske lite farlig i deras ögon.

Vad fel de hade, på alla sätt egentligen...

Några stenkast bort, på andra sidan sundet hördes basgången...

Det legendariska hårdrockbandet Metallica spelade på Ullevi.

Några sträckte armarna i luften och blundade.

Hängivelsen var total....

De är säkert jättefarliga...

Nära sanningen för två pappor med fri lek...

Rickard ringde.

-Jag knäpper en Spendrups och lyssnar på Uno Svenningson, sa han.

-Det är sommar, det blir inte så mycket bättre, kom strax efter.

Vi har ett förflutet, Rickard och jag.

Vi är som bröder. Jag tror han håller med.

Jag vet vad han menar.

Vi hade fri lek. Två pappor med småbarn.

Vi satt på balkongen på Albrektsvägen. Bara han och jag.

Det kan ha varit runt 2000.

"Nära sanningen", med Uno Svenningson rullade på stereon.

En kall Carlsberg, två pappor, två bröder fick en fristad.

Gitarrerna kom fram och det bläddrades låtar i pärmen.

En öl till och ackorden lät bättre än nånsin.

Cyklarna tog oss genom ett Norrköping i sommarskrud.

Livet var enkelt och vi var nära sanningen, på nåt sätt.

Nära sanningen för två pappor med fri lek...

Det här inlägget blir en hyllning och ett tack....

Sommarlovet hade precis landat. Bubbelbadet nedfält i altandäcket.

Solen bjöd på dryga 30 grader. Exteriören, bättre än Bygglov åstadkommer sina bästa dagar.

"Den här altanen tål en jordbävning", sa Anders.

Jag hade ingen anledning att säga emot.

Det var välbyggt. Det var bättre än det proffsen levererar.

Det var minst en dimension för mycket, men snyggt.

Det möra köttet på grillen höll världsklass. Nyhämtad Carlsberg från Pråmen gjorde inte sommarkvällen mindre unik.

Det är svårt att inte känna efter, en junikväll, när allting faller på plats.

När Anneli bjuder på turkisk peppar i bubbelpolen.

När yngsta dottern Amanda charmar allt och alla.

När sonen Andreas levererar smarta sanningar, och ett lugn som smittar.

Och när pappa Anders liksom har koll på allt.

De har något gemensamt.

De heter Morath i efternamn.

Det här inlägget blir en hyllning och ett tack.

Ett tack för värme på alla plan.

Jag kan inte beskriva det bättre...

Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.

Tre hönor pickar på tomten.

Det är fascinerande. De är märkliga och lite läskiga.

Jag minns en dag för sådär åtta år sedan.

Jag var ensam hemma med mina två döttrar. Tre och åtta år.

Den ena autistisk och den andra busig.

Det var dags för mat.

Vad vill ni ha? frågade jag.

-Pannkakor, sa de i en mun.

Lugnt, tänkte jag och öppnade kylskåpet. Inga ägg.

Ja, just det, vi har ju hönor.

Där låg tre ägg, nyvärpta som på beställning.

Det blev pannkakor, och jag blev såld på hönorna.

Nu går de där igen och pickar och värper.

Lisa skrattar.

De är busiga tycker hon, när de går fritt på tomten.

Lite läskiga är de, tycker Lisa, precis som hennes pappa tycker.

Men häftiga, enkla och driftsäkra.

Tre ägg per dag.

Det är fint.

Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

Jag slog mig ner i skinnfåtöljen med mitt Pressbyråkaffe.

Det var mitt i city, i ett varuhus.

Det var ett stycke lunchpaus med eftertanke.

Det är skönt att landa och titta på folk.

"Det där ser gott ut", sa en gammal farbror i skinnfåtöljen bredvid.

Ja, kaffet är från Pressbyrån därborta, sa jag.

Han hostade illa, den gamla farbrorn.

"Det är en arbetsskada", förklarade han och beskrev de lömska kemikalierna.

De lömska kemikalierna från fotorummet, där bilderna tog form.

Han hade varit fotograf i hela sitt liv.

Och plötsligt kände jag igen honom.

För 30 år sedan tog han en bild på Borgsmoskolan.

När videofilmning var nytt, och lilla jag gick i sjuan.

Vi var den första skolan som använde videokamera.

Året var 1981 och Folkbladet gjorde ett uppslag med stor bild.

Vi fick en pratstund i lunchruschen.

Han kom ihåg fotouppdraget på Borgsmoskolan.

Minnen dök upp, för den gamla mannen, och för mig.

Allt tack vare hans fråga om kaffet.

Möten. Det skapar något speciellt

Det är inte farligt att prata med till synes främmande människor...

...kanske har man något gemensamt.

Eller inte.

Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...

Reidar Svedahl.

Han pratade om vinsten med att våga misslyckas...

Jag fick en halvtimma med den galna norrmannen.

"Tack för en effektiv och trevlig pratstund", skrev han i ett mejl..

Han kom till Norrköping 1995 och satte fart på tråkiga infödingar.

Under sina fem år som hotelldirektör gjorde han mer än de flesta av oss gör på en livstid.

Han är kanske mest känd för att han satte världens största tomteluva på Rådhuset.

Bara en sån sak.

Men det finns en sak till. Kanske det viktigaste. Han har roligt. Och är ödmjuk.

Han pratade om framgång. Han pratade om vinsten med att våga misslyckas.

Reidar Svedahl levererade sanning efter sanning under vårt korta möte.

Han refererade till Ingemar Stenmark:

"Ju skickligare man är desto oftare har man tur".

Han pratade också om fotbollslirarna som håller världsklass.

Det är ingen tillfällighet.

"Om man behärskar klacksparken, så gör man inte den vid varje tillfälle som bjuds".

"Men man gör den när man vet att man lyckas".

Där har du skillnaden mellan amatörer och proffs, var budskapet från en Norrman med lite tur och mycket skicklighet.

Ett faktum som kan överföras till vardagen och arbetslivet.

Jag känner igen fenomenet.

Jag känner verkligen igen fenomenet...

Jag hittade henne!

För ett par månader skrev jag här i bloggen om en speciell elev.

Alla mina elever var speciella och satte guldkant på min lärartid.

Elin gjorde nånting mer.

"Kreativ, klurig och framförallt viljestark".

Det är hennes egna ord om sig själv så här i efterhand, sådär en tolv år efter...

Jag hade inte sagt det bättre själv.

Jag undrade var hennes unika kreativitet hade tagit henne i livet.

Häromdagen landade ett mejl i min dator.

Hej Thomas!

Ryktet har nått mig att du minns vår överenskommelse!

Otroligt roligt att höra från dig, jag blev både glad och rörd av ditt blogginlägg.

Du har alltid haft en speciell plats i mitt minne och mitt hjärta, och jag har tänkt på dig också under åren och undrat hur du har det.

Självklart ska vi ses som vi bestämde, även att vi nu har missat det utsatta datumet med ett par år.

Jag minns att vi sa 17 maj, för det skulle vara soligt och varmt.

Jag bor kvar i Norrköping, numera ihop med min sambo Alexander (japp, en kille!) sen tre år tillbaka.

Det här skulle kunna bli ett långt mejl känner jag direkt, finns ju massor att berätta, men jag kanske ska spara mitt livs historia till dejten.

Kram

Elin

Sommarlovsfin...

Det är hennes frihet, att allt är precis som vanligt....

Tusentals elever går ut nian i morgon.

De får en doft av friheten. De går från tvång till eget val på nåt sätt.

Ett gymnasieval, en inriktning i livet, för första gången ett eget val.

Men först väntar ett långt sommarlov.

Ett sommarlov med kollo, fotbollsläger och kanske en resa utomlands.

Min äldsta dotter går också ut nian i morgon.

De sjunger Idas sommarvisa, med bilder och teckenspråk, så att alla förstår.

Lisa får gå fram och hämta en ros, när hennes namn ropas upp.

Det är vackert. Hon blir lite förlägen.

Hon får applåder av de andra.

Det är många som låter. Det är många som har svårt att sitta still.

Skolavslutningen är över på en kvart.

Men det är fint. Personalen gör en fin skolavslutning för våra autistiska barn.

Det är svårt att uttrycka sin tacksamhet.

Men jag tror att de vet att hur tacksamma vi är.

Lisa har inget sommarlov.

Hon vill inte ha sommarlov.

Hon vill att varje dag ska se likadan ut.

Hon går på frita hela sommaren.

Hon vill ha det så.

Det är hennes frihet.

Att allting är som vanligt...

Pressbild.