Till min Lisa

Du låg där med slangar i näsan. Du var knappt ett dygn gammal.
Du var svag. Vi visste inte om du skulle klara kampen. Vi visste inte om vi skulle få ha dig kvar.
Jan Johansens "Se på mig" hördes svagt på avdelning 15.
Orden kom till mig.
"När du står där vid ett vägskäl i ditt liv, som ett vilset litet barn, är jag bredvid dig och jag följer varje steg du tar. Och hos dig stannar jag kvar. Jag går med dig vart du går...och aldrig lämnar jag dig".
Orden har följt mig, varje sekund, varje dag, sedan du kom, en morgon i maj för snart 15 år sedan.
Ingenting har varit viktigare.
Ingenting har betytt mer än dina framsteg, dina funderingar, dina skratt.
Ingenting är större än ditt leende, dina glädjeskutt när du är lycklig.
"Som en våg som fötts att älska dig. Ja, se på mig, när ljuset blir till mörker i ditt liv, är jag där och aldrig lämnar jag dig...jag älskar dig så..."