Man orkar en dag till. Och en till...

-Vi tänker på er, ska ni veta.
Micke säger det varje gång vi ses.
Han syftar på livet med vår autistiska flicka.
Jag beundrar er och fårstår inte hur ni orkar, säger han.
Orden ger kraft på vägen. Det kostar så lite, men betyder så mycket.
Ibland önskar man att alla skulle få se. Inte för att tycka synd om oss, utan mest för att se.
Idag var en sån dag, som jag önskade att fler skulle se.
Lisa och jag tog bilen utmed Bråviken.
Vägen, som vi har åkt i femton år, för att vila lite.
Plötsligt blev Lisa arg, kopplade loss bältet och gav sig på mig.
Hon var helt hysterisk och drog mig hårt i håret och klöste mig i ansiktet.
Jag vände bilen och fighten fortsatte.
Det börjar bli trafikfarligt i snömodden. Men vi måste hem.
En snyting till, och en till.
Kilometerna hem känns långa. Vi klarar oss.
Nån säger:
Sådär kan ni inte ha det.
Nej, så här kan vi inte ha det.
Det går en dag, och en till.
Man vill inte lämna bort sitt barn.
-Det finns internat, säger dom.
Det närmaste är 15 mil bort.
Nej, man lämnar inte en handikappad flicka med en mental ålder på tre, till vilt främmande människor 15 mil bort.

Man orkar en dag till. Och en till.