Jag stannar här så länge jag kan...

Autismen var hanterbar fram till lunch.
Sovmorgon, balans och frukost.
Lisa och jag tog en liten biltur, kom hem efter en timme och åt mellis.
Allt är tillrättalagt. Allt.
Linnea packar för besök hos kusinerna.
Världens bästa kusiner som är som hennes syskon.
Lisa blir orolig, förändring på gång.
Linnea och jag smyger ut till bilen mellan två utbrott.
Vi är på väg till en av våra stödfamiljer. De får inte betalt, men betyder så mycket.
-Tack för att Linnea får vara hos er!
-Det är klart, säger mamma Fia, som om det var det mest självklara.
Det känns lite konstigt, men ändå så självklart.
Linnea har en frizon där hos kusinerna och den varma familjen.
Lisa blev lugn så fort vi lämnade huset. Cina rapporterade lugnet via sms.
När jag kom hem smög jag in och satte mig i vardagsrummet.
Jag hörde Lisas ljud från sovrummet. Jag känner igen ljuden.
Lyckliga ljud, ingen oro.
Jag stannar kvar i vardagsrummet och lyssnar på de lyckliga ljuden.
Jag stannar här så länge jag kan.

För snart brakar det loss.

Jag vet det.