Han är 34 år. Han är den mest sociala människa jag känner.
Han har Williams syndrom.
Året var 1992. Björna knackade på i slöjdsalen på Rambodalsskolan och frågade om han fick komma in.
Han tycker om maskiner, berättade han.
Björna strålade av nyfikenhet, livsglädje och busighet.
Jag blev såld och kunde inte göra annat än tycka om honom.
Han njöt av stunderna vi hade tillsammans. Han älskade stunderna då vi gick utanför ramarna och skrattade brallorna av oss.
Björna och jag har känt varann i 17 år nu. Vi är två gamla gubbar som har roligt ihop, brukar vi säga.
Vi studerar skogsmaskiner på Elmia i Jönköping, vi förstör öronen på Mantorp park i dragracingmullret, vi springer Grabbhalvan, vi kollar in söta tjejer på stan, vi hänger i baren på krogen. Vi summerar veckan på telefon och är, på ett självklart sätt, i varandras liv.
Han är helt enkelt en av mina mest självklara vänner!
Tänk om flera var som han.
Du är ett föredöme, Björna!
Tack för att jag får vara din kompis.