Rör för fan ingenting!

Stockholmskortet tog oss till Liljevalchs utställning om Ikea.
Kul, tänkte jag, det finns säkert en massa gamla möbler man känner igen. Lite kittlande nostalgi alltså.
Men icke. Det var inte mer upphetsande än en åktur med lokaltrafiken en regnig julidag.
3 miljoner kostade utställningen att göra, betalt av företaget självt.
Möbler, förstås, utställt med minimal fantasi och en massa tråkiga citat på väggarna.
"Rör inte föremålen", skrek en stroppig guide i 25-årsåldern när mina fingrar ville känna på en byrålåda.
Det stog visserligen ungefär 35 miljoner skyltar på utställningen, som uppmanade besökaren att hålla fingrarna borta.
Men mina fingrar kunde inte låta bli...
I ett annat rum, en kvart senare, stöter jag på guiden igen, fingrandes på ett par lådor.
"Rör inte föremålen", sa jag.
Min mun kunde inte låta bli...

Vattenhålet i Snövelstorp...

De kämpar, de kämpar uppför mördarbacken mitt i Snövelstorp.
Det blir lite prestige för alla cykeltokar som ska cykla utmed kanalen. Att orka hela mördarbacken utan att leda cykeln.
När backen planar ut sig, uppenbarar sig familjen Filipssons gråblå hus. Och det är då, precis då som törsten i värmen blir som mest påtaglig.
Jag har sagt till Linnea att det är lätta pengar att sälja saft till tokarna som är törstiga. Hon lär komma på det snart!
Lisa har ett annat nöje när de kommer dragandes på sina cyklar.
Hon ropar Hej, högt och tydligt, och får oftast...inget svar.
Det är ju inte så normalt i vårt land att vi hälsar så ljudligt, och de slutkörda ser ut som fågelholkar.
Jag älskar scenen, och tycker inte det minsta synd om semesterflanörerna.

Äventyr i vildmarken...

Världens vilda djur på nära håll! Det är helt unikt!
Tre timmar på Kolmårdens Djurpark skapar intryck. Intryck för lilla Wilgot, två år, som är mest fascinerad av traktorer och blåbär. Intryck för Linnea, åtta år, som älskar djur. Men intryck också för Thomas, 41 år, som har varit i djurparken ungefär en miljon gånger. Denna gång fastnar minnet av mamman som tillrättavisar sin son, som är cirka tre år.
Han springer i full fart nerför en asfalterad backe. Han springer av lycka.
Olyckan är framme och lillkillen ramlar pladask och skrapar sitt knä.
"Vad var det jag sa?, skrek mamman duktigt! Vi pratade om det där igår!", var förmodligen det sista grabben behövde!
Man slutar aldrig att förvånas.

Starka krafter...

Hon är 14 år och har inte en aning om att hon är annorlunda. Hon lever i nuet, hela tiden. En skål med körsbär som farfar kommer med kan skapa ett glädjerus. Hon hoppar och skrattar och lyckan är total.
Nästa sekund är hon arg. Hon vet inte varför. Det tar på krafterna att vara riktigt arg. Det tar sin tid. Det går inte att styra. Sedan blir hon glad, jätteglad igen.
Hon vill bara väl, den lilla tjejen. Ibland tar krafterna över och allt blir fel. Hon vill, men kan inte styra, när krafterna tar över.
Den lilla tjejen har bara ett krav. Att alla runt omkring henne är tydliga. Tydliga med vad som ska göras, när det ska göras och med vem det ska göras.
Hon lägger inte kraft på relationer, klimatförändringar eller hur det ska bli om två år.
Hon är en förebild på många sätt.
Hon är helt enkelt bäst och hon är min.

Historien upprepar sig...

Det var julen 1976. Lill-Thompa hade fått ett Merklintåg i julklapp. Det var som en dröm och lillkillen var lycklig.
Pappa Christer var om möjligt ännu lyckligare och monterade omsorgsfullt rälsen på en spånskiva i sovrummet.
Han hade placerat groggen mitt på byggplatsen. Den lille Thompa, som snart skulle fylla åtta år, satt tyst bredvid på golvet och väntade och väntade...
I garaget sommaren 2009 återföddes tåget. Linnea, åtta år, ligger på golvet och styr det elektriska tåget med stor iver.
Pappa Thomas, 41, har inte någon grogg på golvet.
Inte ens en öl faktiskt...

Kändistätt på Statoil...

Tommy "Öppna din dörr" Nilsson stog och tankade sin svarta Volvo på Statoil vid Norsholm. Han såg sådär sommarledig ut som bara han kan. Vit skjorta och vita bomullsbrallor fladdrade i vinden. Han såg inte alls sliten ut.
"Tommy Nilsson on tour" glänste i vitt på framskärmen.
Tänkte be honom sjunga en sång för mig när han stog där med slangen i näven.
Eller, förresten, vem vill sjunga offentligt med slangen i näven?
Så jag tog min Statoilpåse och hoppade in i min, aningen äldre, Volvo.
"Thomas Filipsson on tour", på min framskärm?
Ja, varför inte.

Lisa vs Therese Ahlshammar...

De kom samtidigt fram till glassdisken på Statoil. Lisa högg sin 88:an innan någon hann att blinka.
Hon visade sin glass för tjejen bredvid. Det var Therese Ahlsammar. Lisa, som inte har koll på simmaresset visade sitt kap framför näsan på Therese!
"Gottigottan skrek Lisa, och Therese skrattade.
Pappa som fick tunghäfta funderade på vad han skulle säga.
"Har du simmat nåt idag", var det bästa jag kom på.
Jag lät bli och var tyst.
Det var nog smart.
Therese var dock först till kassan med sin Tophat.
Lisa hade hunnit skaffa sig en Yoggi till mellis.
"Bra val, sa Therese innan hon gick ut i sommarhettan.
"Var det hon jag trodde det va", frågade Statoil-Johan.
Japp, det var Therese Ahlshammar.

Grabben fick en blöt kyss....

Hon ropade Hej, ljudligt, när hon gick in i Pressbyrån. Gubbarna hejade tillbaka. De känner igen Lisa. Pressbyrå-Ashmed har inte riktigt vant sig vid flickans spontanitet och tittar försiktigt under kepsen.
Den lilla grabben i sexårsåldern ser livrädd ut! Han undrar om den konstiga tjejen ska riva hela bygget, och ser ut som en fågelholk.
Lisa ger grabben en blöt kyss på kinden och han skulle ge allt för att lämna butiken.
Grabbens pappa med linne och tatuerade armar tar situationen med ro, och flinar lite.
Lisa har plockat sitt godis och lämnar åskådarna med ett högt Hejdå!
Hon har lämnat avtryck i Lindö denna Lördagsmorgon.
Lillkillen är fortfarande i chock.
Pappa är stolt över sin Lisa.

Grillkungarna...

Lägereldsmix

Smedby-Ricky dök upp med sedvanlig musik-cd på midsommarafton. Mammorna och barnen åkte på dans i Sörping och vi förberedde musikanläggningen, matade grillen och kritade gräsmattan.
Ljudet av ölburkens öppnande satte start för ännu ett firande i Snövelstorp.
Polis-Robban efterlyste ...nedsprutad på Östra Långgatan, och allt var som förr.
Farsan gled in med moppen från -58 och en påse på styret. Hjälmen hade han glömt hemma.
Polis-Robban hade överseende och lät sig roas av gubbens anekdoter i stället.
Smedby-Ricky var kvällens trubadur och spelade klassiska lägereldstoner.
Matchen mellan papporna och barnen slutade oavgjort...eller nåt.

Redaktionen

Extra regerar...

Annons-Anneli fich 50 minuter på redaktionsmötet och presenterade glädjande siffror för den lilla tidningen. De stora drakarna NT och Corren med mååånga anställda går dåligt och tappar läsare. Gratistidningen Extra ligger helt rätt i tiden med åtta 8(!) anställda och ökar till fina
60 000 läsare.
"Fortsätt med det ni gör, för ni gör det bra", sa Anneli innan hon gick vidare.
Vi tackar och bugar och firar på kvarterskrogen Durkslaget vid vackra Industrilandskapet.

Nytillskott i kaninfarmen...

Växthus...fint

Skotträning...

Görel i rutan

Giraff-Garp var inklämd mot en vägg bakom ett stort plank. Veterinär-Röken hade precis gett honom lugnande medel.
Mitt i allt kaos sprang SVT-teamet runt för att göra ännu en säsong av Djurmagasinet.
Klara Zimmergren, den inte allt för givna programledaren, gör ett bra jobb. Hon älskar djur, inte bara hundar, och lobbade in sig själv för jobbet.
Det är svårt att tänka bort Görel...och braaaa, när hon med stort allvar ska berätta för tittarna om sjuka djur i verkligheten.
I en tagning skulle hon beskriva giraffens egenskaper.
"Det var bra", sa inspelningsledaren. "Men du sa elefant i stället för giraff ."
Jag kommer att följa höstens avsnitt.
Klara Zimmergren var nämligen snyggare i verkligheten än vad som framgår i rutan.

Drömmen blev sann...

"Jag har hånglat med en delfin", skrek Extra-Angelica när våtdräkten åkte av. Hon fick en helt privat visning av delfinerna på nära håll, och då menar jag nära håll. Hur många har hånglat med en delfin...egentligen!?
"Det här är min dröm", fortsatte hon som vore hon i trans.
Under en timme fick Extras team en fin genomgång av livet bakom kulisserna på Kolmårdens delfinshow.
Delfintränaren var i det närmaste lyrisk när hon berättade om sitt fantastiska jobb med de kloka däggdjuren. Hon berättade lite i förbifarten att hon inte alls hade tänkt att bli delfintränare, utan gled liksom in på ett bananskal. Hyfsad glidning rakt in i många flickors drömjobb.
Extra-Angelica fick i alla fall en dröm uppfylld, en våt dröm!
Själv skriver jag nyhetstoppen om arbetslösheten.
Det är så olika det där.

Sprängaren...

Han satt i den gröna jeepen och sög ur det sista nikotinet ur fimpen. Den långa och magra kroppen behövde en rejäl snus också innan arbetet skulle börja. Sprängaren borrar hål i berget för att kunna sätta kryptonit i hålen. BANG!
Snövelstorp ska få kommunalt vatten och avlopp. Vi går från mulltoa till vattentoalett. Året är 2009 och vi slipper snart att skita i en säck.
Hur ska det bli med det fina Snövelstorp med anor från tidigt 600-tal och den pittoreska idyllen långt ifrån storstadens stress.
Det var bättre förr.

Avsked med klass

Stockholms-Jojjo drar tillbaka till huvudstaden efter en sejour på Extra. Hon var på strålande humör sista dagen vid redigeringsdatorn. Angelica terrade med Winnerbäck och Jojjo kontrade med små elakheter. Johannas sista radiosändning skulle bli speciell. Vi ville höra den på östgötska. Johanna tvekade men vågade och gjorde det jävligt bra!
Danne var på partyhumör och var "Pata" på P3 med stor säkerhet. Eva dominerade baren som vanligt och Micke hade lilla julafton och överöste Jojjo med avskedspresenter.
Ullis jobbade stenhårt med EU-uppslaget och anslöt något sent men med bravur.
Kvällen spårade aldrig ur tack vare vår fantastiska Ida, som med formidabelt lugn och fingertoppskänsla lotsade oss genom Linköpingsnatten.
Vad mer att begära?

Mina invandrargrabbar

De satt där på Fräcka Frökens uteservering. Hettan var fin och de sörplade på varsin kall Cola.
"Tänk om man vägde 10 kilo mindre, då skulle jag gå fram och stöta, sa Tony". Han syftade på en söt tjej som gled förbi i nya sommarklänningen.
Grabbarna satt där och spanade på första parkett.
Jag kommer ihåg dem från skolan.
Tony hade kostym på sig på skolfotot i ettan. Nu är han en vuxen man, och vi snackar om tiden på Rambodal. Vi har samma snack, och vi är samma människor som för 15 år sedan.
De kommer ihåg gamla slöjdläraren, som om det var igår. Nu är vi gubbar, mer eller mindre allihop.
Och vi sitter där på första parkett och njuter av utsikten.