Silverryggarna var samlade på en bensinmack i Krokek strax utanför Norrköping.
120 moppefantaster med sina klenoder. Klockan var 10 på lördagsförmiddagen.
Det var Monark, Puch Dakota, DBS och Crescent.
Vi snackar 60-och 70-tal. Gubbarna försöker köra sin ungdom i repris.
De flesta fyllda 50 för länge sen. De gråa håren vittnade om att det var bättre förr.
De som var busigast när det begav sig och körde trimmat, körde trimmat även här. Ränderna går liksom aldrig ur...
Jag själv, junior i sällskapet, njöt av timmarna på östgötska grusvägar.
Det är faktiskt rätt okej att puttra runt i 30 på en Monark från 1963, renoverad till nyskick.
Men det bestående intrycket är nog ändå denna entusiasm...
Är den där kromade listen verkligen original....?
Kom det stora lyset -63, eller var det bara på Stockholmsmodellen...?
Jag är inte där. Jag undrar inte över de frågorna.
Men jag är fascinerad över denna entusiasm...
...oavsett vilken hobby vi pratar om.
Jag älskar fanatism på nåt sätt.
Kanske för att jag själv inte är sån.
Jag vill ha lite av mycket...
...eller vara dålig på lite av varje, som vi brukar säga...
Ja! En sån entusiasm fascinerar! Men inte minst gläds och fascineras jag av att genuina intressen, sammankomster och "ung på nytt-feeling" leder till en slags kollektiv livsglädje också! Jag njuter av när äldre människor (ja var drar man gränsen ;-)) sprudlar av livsgnista och lyckas smitta av sig den där härliga positivismen. Jag har nära erfarenhet av när "äldre människor" kastar bort många långa år av sitt liv och istället för att njuta och ta vara på det som finns i dess närhet bara fyller tiden med bitterhet, "tycka synd om sig själv-uttalanden", inskränkthet etc. Det finns ju förstås sååå många fall där detta är sååå olyckligt och nästan ofrånkomligt, kanske där livet kantas av krämpor och kämpor i motvind. Då känner jag förstås en massa sympati. Men så finns det fall där möjligheterna finns, det fysiska fortfarande orkar, där stödet runt om är starkt... Då känns det bara så tragiskt och meningslöst... Hur är det egentligen att bli gammal? Hur ska man lyckas ta tillvara på livet när det oundviliga kommer ifatt en, när man sakta men säkert går mot den ålder som räknas till Sveriges medellivslängd och man är om möjligt ännu mer medveten om att man aldrig kan veta vad morgondagen ha i sitt sköte? Vad säger du Thompa? Varken du eller jag är ju där än men du som möter mycket människor i blandade åldrar i ditt yrke kanske har lite inblick? /L
SvaraRaderaSkönt Linda att du är tillbaka med kloka tankar!
SvaraRaderaDu är ju min sidekick, och behövs här...!;-)
Visst är det så Linda, att jag möter många människor och kan konstatera att bitterhet nödvändigtvis inte behöver ha med åldern att göra.
Du och jag tillhör definitivt inte den kategorin...;-)
Och som tur är möter jag mest sköna människor i mitt jobb!
Ha det gott!
Kramar/ Thompa