"Vi ses på det azurblå berget....."

"Knocking on heavens door", inledde det sista avskedet.
Det var samlad stämning där i kapellet.
"Livet tog slut lite oväntat", inledde prästen.
De flesta i kapellet kunde skriva under på det.
Han ville ha det så. Han höll det innersta för sig själv.
Men hjärtat var stort.
"Han ringde 15 gånger när jag var på väg från Malmö till Norrköping", berättar ett av hans älskade barnbarn.
Han lämnade barn och barnbarn, därnere i södra Sverige.
Vi vet inte varför. Vi kanske inte behöver veta.
Men han lämnade dem aldrig. Han höll kontakt. Nära kontakt.
Jag minns hans stadiga handslag, jag minns hans varma blick.
Bestämda åsikter, ständigt närvarande och den varma blicken.
"Vi ses på det azurblå berget", stod det på en blombukett.
En sista hälsning från en av hans systrar.
Jag vet inte var det azurblå berget ligger.
Men det lät fint.
Låt oss ses där sen.
Citatet blev ett värdigt minne av ett värdigt sista avsked.

Ett värdigt sista avsked av mannen med det stora hjärtat och den varma blicken...