Vi var fem grabbar som pendlade till Linköping varje dag i tre år.
Vi var i gymnasieåldern och livet lekte. Gymnasielinjen som vi ville gå fanns bara i Linköping, så tågen mellan Norrköping och Linköping blev vårt andra hem på nåt sätt.
Pendeln på morgonen var sådär lagom upphetsande. Om man inte busade lite.
Vårt stående skämt när vi gick genom vagnarna var oskyldigt, men förmodligen rätt så irriterande.
”Nyponstigen i Norrköping”, ropade vi högt och tydligt när vi äntrade en ny vagn.Samtliga resenärer började riva efter sina biljetter och färdbevis.Det var obetalbart att se aktiviteten, och inte minst den besvikna minen när de insåg att det inte var konduktören.
Efter skoldagen åkte vi oftast Intercitytåget hem mot Norrköping.Den glade Sonny som jobbade som tidningsförsäljare var ofta med. Han kom från Helsingborg och skulle till Stockholm.Sonnys vagn var fullproppad med tidningar, tobak, och godis. Den fick precis plats i gången mellan sätena. Hans stående replik lärde vi oss snabbt.”Expressen och Aftonbladet, choklad och nya veckotidningar”. Han hade förmodligen sagt meningen några miljoner gånger under åren. Han kunde lika gärna ha haft orden i en bandspelare, för det lät exakt likadant varje gång.
Självklart gick vi före Sonny genom tågsetet och körde hans säljfras. Samma reaktioner som på morgontåget, men lika roligt för oss.
Ja, det är bara att erkänna.
Vi var de där jobbiga ungdomarna, som alltid har funnits och förmodligen alltid kommer att finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar