Två pappor möttes på Spångens bro, ett stenkast från Palace i Norrköping.
Den ena med sorgen efter två förlorade barn. Och lyckan över att äntligen vara pappa.
Den andra med ett vanligt barn och ett barn med autism.
Anledningen till mötet var Nobelpriset i litteratur.
Men det kom liksom i skuggan.
Det är så världsliga ting och långt ifrån det mycket större, att vara pappa.
Herta Müller, den tyskspråkiga, rumänskfödda kvinnan kom aldrig i fokus.
"Jag har faktiskt inte en aning vem det är", sa Marcus Birro.
Istället växlade vi några ord om våra papparoller, vitt skilda från varann, men ändå så lika.
Sorg och glädje i en enda röra.
Vi lovade att läsa varandras böcker.
Vi har nog inte pratat färdigt än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar