Att växa med ansvar

"Borsta tänderna, stäng av tv:n, klä på dig, du kommer för sent till skolan!!!"
Linnea, 9 år, följer precis samma mönster som alla andra barn, gissar jag.
Tidsgränser ska tänjas tills de bokstavligen går av. Resultatet: sura miner och onödig irritation.
Och så i morse, kom en liten revolution.
Linnea skulle ta hela ansvaret själv.
Mamma och pappa åkte till jobbet.
Den rosa klockan stog snyggt på bordet vid tv:n. Hälften av alla sysslor innan avfärd var ogjorda. De tecknade figurerna var lika spännande som...alltid.
Med egen hemnyckel och ett gigantiskt ansvar för att fixa processen på egen hand, lämnade vi lilltjejen.
Inget tjat, inga sura miner, bara förväntan och ett ansvarsbyte av stora mått.
Jag messade lilltjejen vid lunch med frågan hur morgonen hade gått.
Vid tretiden kom ett kort och självsäkert: Bra.
Jag svarade med ett stolt pappa-sms: Duktig tjej.
Tack.
Returen kom lika snabbt som överlägset, det var väl inget, liksom.