Det var syskongrupp på habiliteringen.
Ett initiativ för syskon till autistiska barn.
Så enkelt. Så viktigt.
Att de små barnen som har växt upp i ett kaotiskt hem får ett eget forum.
Att se att det finns flera av samma sort.
Ett forum där de får ta plats och stå i centrum. Fint så.
-Har de skött sig? frågade en av mammorna.
-Ja, de är underbara, svarade ledaren.
-De har fått med sig det på något sätt, svarade mamman snabbt och spontant.
En annan av mammorna tittade lite på mig där i väntrummet.
Som om hon ville säga något.
Strax innan vi skulle gå kom orden.
-Är du Lisas pappa?
-Ja.
-Jag har lyssnat på flera av dina föreläsningar och jag läser din blogg ibland, sa hon och ursäktade sig.
Ursäktade sig för att hon frågade.
-Jag är mormor och går in och läser din blogg för att få tröst, sa hon.
-Tvärtom. Jag är glad att du berättar, svarade jag.
Du gjorde mig glad.
Och kanske, kanske blev du glad att jag såg dig som mamma, istället för mormor.
Win-win.
Jag gillar det.
-
Hej Thomas!
SvaraRaderaSkönt att du inte kände dig för påhoppad. Men du har varit så närvarande i våra liv i så många år tack vare din förmåga att berätta om er siutation, en situation som inte skiljer sig så mycket från min familjs. När man står i en öde parken kl 8.00 en söndag morgon och gungar eller åker flera mil med bilen är det skönt att veta att det finns fler som förstår och vet vad det handlar om.
Hälsningar
Mormor/mamma;) Kerstin
Fint av dig Kerstin!
SvaraRaderaAlltid skönt att inte känna sig ensam i en annorlunda vardag!
Fortsätt att ge dig till känna. I min värld har man allt att vinna på det! :))
Ha det fint!
/Thomas