Tack, ni är värda mer, än alla pengar i världen...

Svala och Bente satt i köket med varsin cola.
Jag skulle hämta Lisa på kortis.
Victoria sa att Lisa hade pratat om pojkar. Hon tycker om pojkar.
Svala och Bente pratade också pojkar tror vi, för de skrattade högt.
Lisa fick smaka ur påskägget och sitta med de stora tjejerna en stund.
Svala, Bente och Victoria är unika. Jag vet det.
De jobbar med autistiska barn.
Många är kallade. Få är utvalda. Jag vet det.
De representerar, och är en del av, en samling unika människor.
Unika människor som kan läsa av, som har tålamodet, som har hjärtat.
De går till jobbet och får betalt.
Men de gör ett så mycket större jobb som inte kan betalas i pengar.
De har valt att ta hand om våra älskade, underbara barn, som vi aldrig skulle klara själva.
Tjejerna, för det är oftast tjejer, gör sitt jobb som vore det det mest självklara.
Jag tror inte de förstår hur bra de är.
På skolan, på kortis, det är en tuff miljö, det ställer krav.
Några går vidare, någon ny kommer till.
Jag förstår inte hur de lyckas.
För hela tiden står där en tjej som tar hand om Lisa , och verkar älska sitt jobb.
Tack, ni är värda mer, än alla pengar i världen...