Sommaren 2009.
Lisa var orolig. Frita var stängt och alla rutiner borta.
Tre veckor, heltid med pappa.
Det var inte snällt mot Lisa. Inte snällt mot mig.
Vi trodde att det skulle gå bra. Cina och Linnea hade flytt till landet. Familjen var delad.
Vi såg att det var den enda lösningen.
Det gick bra till en början.
Minuter, timmar, dagar räknades ner.
För det var inte bra.
Lisa blev mer och mer orolig.
Jag använde mer och mer reservkraft.
Dagarna innan Frita öppnade tog jag slut.
Lisa mådde inte bra.
Hon var överallt. Som att jaga en fågel, instängd i en glasbur.
Jag hade gjort mitt yttersta.
Mina krafter var slut.
Jag bröt ihop.
Tårarna rann och jag la mig på sängen.
Jag hade gett upp.
Orkade inte ens tänka på vad som skulle hända med Lisa.
Men Lisa förstod.
Hon la sig bredvid mig och klappade mig på kinden.
-Pappa ledsen, sa hon.
Hon fattade direkt och blev lugn.
Vi låg kvar i timmar.
Lisa tröstade sin pappa.
Jag återvände så sakta, och förstod.
Förstod vilken fantastisk dotter jag har.
ibland undrar man hur man kan orka... det är väl så att styrka har man mer än man anar. Du och Cina får nog använda er oftare än de flesta andra, men på något underlift sätt kommer man ju alltid vidare... kram//Charlott
SvaraRaderaMen Tomas och Cina, jag vet inte vad jag ska säga..I bland behöver man inget säga alls, men försöker förstå och förstår att ni 2 gör ett jätte jobb...Lisa förstår, Lisa vill försöka, I bland säger kroppen allt. Du projicerade över dina känslor och Lisa ville inte att pappa skulle vara ledsen, "Lisa snäll" Att det rör sig i Lisas huvud, mycket, oroligt och Vad? Det har kanske med åldern att göra, Beteende problem brukar vara min åsikt att jag som personal har skapat till viss del, med detta menar jag att min förståelse inte riktigt är på topp. I erat fall handlar det om ren o skär trötthet, Lisa s autism gör ju att hennes annorlunda perception ställer till det! Men allt detta vet ni, Vill bara att ni ska veta att ni är tillsammans med era underbara barn UNDERBARA, Tänker på er, kram
SvaraRaderaTack och kram, Mia!
SvaraRaderakärlek aj
SvaraRaderatack för din blogg och bok.Jag har vilat mig hos min bror i fyra dagar.Kommer hem hämtar mina barn.Min äldsta dotter har autism och adhd och i skolan vart det bråk.två fröknar står utanför hennes dörr.Jag går in säger jag har saknat dig, min dotter N säger det här har jag gjort till lillasyster, två fina klippdockor.Vi åker hem det går tre timmar sen orkar jag inte mer. Jag skriker så N blir ännu mer stressad och syster blir rädd.Fan va svårt det är att orka, min fru kom hem och blev besviken på att det var som vanligt. Jag hoppas så mycket hela tiden att det ska bli bättre,fast att det bara är jag som ska orka vara tydlig, positiv,tålmodig. Min dotter fick diagnos adhd för ett år sen och autism för en månad sen................vår familj är i början av en lång resa.
Tack för dia ord thomas jag satt och grät en timme nu framför datorn, det var skönt.
Tack för dina ord!
SvaraRaderaJa, bara vi vet hur det kan vara.
Men det är faktiskt till stor hjälp att veta att man inte är ensam...
...och bara vi vet hur bra våra guldstunder är, då allt stannar och man blir lycklig.
Kämpa på...och återkom gärna hit till bloggen med kommentarer!
Och att skriva ner sina upplevelser och känslor är förmodligen den bästa terapin..
Ha det gott!
/ Thomas
Man blir verkligen berörd av det du skriver, underbar blogg! Lisa och du verkar ha ett väldigt starkt band, härligt att se. Bra terapi att få läsa också, likaväl som för dig som skriver. kram <3
SvaraRaderaVarför måste folk skrika....
SvaraRaderaTror inte att vi hör....men vi är bortkopplade och tänker på annat eller uppe i varv...
Varför väntar inte folk på att vi skall varva ner först innan de ger information om saker och ting....nejdå...de skriker när vi är som mest uppe i varv eller bortkopplade....
Hitler fasoner....är vissa människor...det är ju lönlöst att skrika åt oss när vi inte kan lyssna utan är låsta och uppe i varv...
Vänta tills vi lungnat ner oss...
Var på möte och ledaren var inte där...en Asperger person skulle ta hand om Asperger personer....det gick åt skogen...mötet spårade ur...
Från Camilla en person med Aspergers Syndrom
Tack och kram, Pernilla!
SvaraRaderaCamilla: skönt att du hjälper oss att förstå! Fortsätt att berätta hur vi ska göra!
Oj, så det här tog hårt, känner jag. Hittade hit via en kompis. Hon tyckte jag skulle börja läsa din blogg.
SvaraRaderaHar en kille som fick sin diagnos ADD för ett år sen. Vi jobbar med det, men jag tror det finns lite av autism i det oxå.
Han är världens bästa kille och fyller snart tonåring.
Jag har inte läst dina tidigare inlägg, men jag förstår att du har en tuff väg att gå och har gått.
Kramar från en mamma som oxå kämpar.
Hej!
SvaraRaderaJa, vi har världens bästa barn och kämpar på!
Välkommen hit!
Kram/ Thomas