En balansgång mellan känsla och förnuft....

Det är fredag kväll. Jag bäddar Lisas säng. Hon är inte här. Men hon borde vara här. Hon är en av familjen men bor på kortis varannan helg. Det går en doft av vemod genom bäddningen. Saade och Danny pryder väggarna i hennes rum. Hon är autistisk, men gillar söta pojkar som alla andra 16-åringar. Rummet är tomt. Hon vill vara hemmma. Men måste tillbringa helgen på kortis. Det är egentligen mot vår vilja och hennes vilja. Det tar emot, men det måste vara så. -Bara hemma, säger Lisa. Hon skulle vara hemma hela tiden, om hon själv fick bestämma. Allt snack om att man måste vara i skolan och allt snack om att mamma och pappa måste vila, går liksom inte in. Det är långt ifrån en autistisk värld. Det är en balansgång. En balansgång mellan känsla och förnuft. Det är så vi har det, varje dag. Det är inte enkelt. Ingen har sagt att det ska vara enkelt. Men jag skulle vilja ha ett svar till Lisa. Ett svar när hon frågar, om hon får vara hemma...