De bruna ögonen log mot mig över köksbordet.
Jag mår bra, berättar hon.
Hon kan inte säga det med ord. Men ögonen berättar för oss.
Lisa sitter vid köksbordet och väntar på middagen en vanlig onsdag.
Hon luktar på blommorna och de bruna ögonen strålar.
Vi brukade plocka bort alla prydnadsaker timmen innan Lisa kom hem.
Vi var väl förberedda för timmar av kaos.
Vi var väl förberedda på det värsta för vi visste aldrig hur det skulle sluta.
Det var inget undantag, det var vår vardag. Många år.
Det fanns en tid av förtvivlan.
Det fanns en tid av undran om vi skulle orka.
Lisas vackra leende där över köksbordet slår allt.
Jag mår bra, berättar hon.
Det blir inte så mycket bättre än så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar