Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...

Ett fint damm ligger över allting.

I mitten av 1970-talet slutade remmarna i taket att rulla.

De sista stolarna blev aldrig färdiga.

Snickaren hade tagit fram ämnen till fyra uppsättningar köksstolar, till barnen.

Tanken var fin.

De hänger kvar där i taket som ett minne av snickaren.

Ett långt liv i den lilla verkstaden var över. Två fingrar hade gått i rikthyveln.

Många timmar för brödfödan var över.

Spindlarna har tagit över. Näten gör mönster där solstrålarna hittar in.

Det är lätt att se slitet där i en bullrig verkstad för att försörja familjen.

Det är lätt att se det svaga ljuset från oljelamporna i taket vintern 1943.

Det är lätt att se snickarens kärlek till sitt hantverk.

Endast de finaste träbitarna kom in i hans snickeri.

Jag har aldrig träffat snickaren, men jag vet att han inte tog i vilken träbit som helst.

Hans förråd av träbitar på lager berättar för mig.

Jag hade gärna träffat den gamla snickaren...