Men hon hade nåt mer....

Hon dök upp i mitt liv i slutet på 1960-talet.
Ja, så gammal är jag.
Hon var vacker som en dag, och söt som socker.
Man kan tro att hon var populär bland grabbarna.
Men hon hade nåt mer. Hon stod mig nära och jag förstod att hon även hade ett stort hjärta.
-Bra Thomas, du är så duktig, sa hon.
När det blev jobbigt stod hon alltid där.
Hon var inte närgången, men alltid närvarande.
Åren har gått. Vi träffas allt mer sällan.
Ibland kommer ett vykort, när jag har namnsdag.
Det är värme rakt igenom.
Vi blir aldrig så djupa när vi träffas. Det behövs inte.
Vi förstår varandra ändå.
Som en kemireaktion där allt ramlar på plats.
Hon sprider värme och omtanke runt sig.
Jag beundrar det.

Hon har också sina svåra stunder, som alla andra.
Men hon tänker alltid positivt.
-Det ordnar sig, säger hon.

Hon är ett föredöme på nåt sätt.

Och det bästa av allt, hon är min mamma...