Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

-Hej Thomas, sa han och sträckte fram näven.
Framför mig stod en stilig kille med ett tryggt leende.
Jag kände igen ögonen.
Vi tar det från början:
Jag fick frågan av min chef på skolan när jag var lärare. Året var 1999.
Kan du ta hand om den här killen? Han har sett saker i kriget och han har en diagnos som du känner till. Du får ett år på dig, sa hon.
Jag antog utmaningen och punktmarkerade honom i ett år.
Det stack i ögonen på en del kollegor. Jag förbannar fortfarande deras tankar.
"Varför slösa lärarresurser....?
Han hade fyllt 12 och ville inte göra någonting. Absolut ingenting.
Kraften gick till annat. Till att förstöra. Till att ropa på hjälp.
Det var dagliga brev hem. Det var tålamod och många tankar.
Jag var hans verktyg till omvärlden, både mentalt och fysiskt.
Det var kollegor som tittade snett.
Hur ska jag få grabben motiverad?
Det har gått 12 år nu.
Grabben är 24, har jobb och trär fram näven med ett tryggt leende.
Vi kan kalla honom Nires, för han heter så.
Han var utdömd redan som tolvåring.
Han var utdömd av alla, utom sin mamma, min chef och mig.
-Jag minns inte så mycket av den där tiden, men jag minns dig, sa han och log.
Det var ord som värmde en kall februaridag.
Jag struntar i vad som fick honom tillbaka till livet.

Jag är mest glad att han hittade tillbaka...

Det räcker för mig.