Hon kan inte berätta var hon har ont...

Det var feber, det var gråt.
Det var sådär hopplöst förtvivlat sjuk som bara en tioåring kan vara.
Linnea beskrev symptomen där bredvid i telefonsamtalet med vårdcentralen.
Vi fick en tid.
I samma veva ringde skolan och berättade att Lisa var sjuk.
Feber, orkeslös och hängiga ögon.
-Du kan ju i alla fall berätta var det gör ont, sa jag till Linnea när Lisa stapplade in till sängen.
Orden kom utan speciell tanke.
Det blev tyst. Vi sa inget, Linnea och jag.
Vi tittade ut i tomrummet och tänkte samma sak.
Jag vet det.
Vi tänkte att vi ska vara glada att kunna berätta var vi har ont.
Det känns så mycket bättre då.
Lisa kan inte det.
Hon har autism.

Hon kan inte berätta var hon har ont...