Att ha ett handikappat syskon...

Linnea var två år och satt på golvet i sitt rum.
Mitt emot satt storasyster Lisa, sju år. Lisa med autism och svårt att förstå omvärlden.
Linnea guidade Lisa bland leksakerna och storasyster tittade förtjust på.
Linnea hade i det läget passerat Lisas mentala nivå.
Systrarna tittade hela tiden på varandras munnar för att försöka förstå. Kärleken mellan de två gick att ta på.
Det var första gången vi vågade lämna de små liven utan uppsikt.
Två föräldrar stog utanför och lyssnade.
Det var tårar i ögonen.
Linnea pratar sällan om Lisas handikapp. Hon vet ju inget annat. Lisa är liksom en given del av familjen. Ibland vill hon ha en vanlig syster, ibland visar hon en enorm förmåga att ta sig an sin älskade syster.
För jag vet att syskonbanden är starka och att de älskar varandra.
Linnea har de magiska krafterna för att lugna sin syster när hon får sina utbrott.
Med sin unika ställning som nummer ett för Lisa, vet Linnea precis hur hon ska göra. En hand på axeln, ett ord och Lisa slappnar av.
Det är bara det att nioåringen förstår inte hur viktig hon är. Och hon behöver inte förstå.
Tids nog gör hon det.