Tack, ni är bäst!

Skolavslutningen gick bra. Det är nog jobbigast innan. Jag tror det. Hönspappa, finns sådana? Jag vet inte, men om de finns är jag en sån. Rektor-Ola höll några fina ord. -Jag är inte van att prata när det låter lite, sa han. Han syftade på de autistiska barnen. -Vi visar att alla har en given plats och alla är lika värda, sa han. Så sant. Men fint att få orden. Han gjorde det bra. Och det är just så vi har upplevt elva år på Tamburinens skola. Elva år av respekt värme och ärlighet. Lisa fick 300 kronor för "Flit och framsteg". En tår rullade. En tår rullade på en stolt pappa. Det finns egentligen inget sätt att tacka för allt. Det blir inte tillräckligt. Men jag tror de vet hur tacksamma vi är. Jag tror de vet att de har betytt så mycket för oss... Att vara förälder till en autistisk flicka blir så mycket lättare, när fantastiska människor inte bara gör sitt jobb. Utan visar känsla och kärlek till våra barn. Det är ingen tillfällighet. Många är kallade, få är utvalda... Tack, ni är bäst!