Det var mitt i city, i ett varuhus.
Det var ett stycke lunchpaus med eftertanke.
Det är skönt att landa och titta på folk.
"Det där ser gott ut", sa en gammal farbror i skinnfåtöljen bredvid.
Ja, kaffet är från Pressbyrån därborta, sa jag.
Han hostade illa, den gamla farbrorn.
"Det är en arbetsskada", förklarade han och beskrev de lömska kemikalierna.
De lömska kemikalierna från fotorummet, där bilderna tog form.
Han hade varit fotograf i hela sitt liv.
Och plötsligt kände jag igen honom.
För 30 år sedan tog han en bild på Borgsmoskolan.
När videofilmning var nytt, och lilla jag gick i sjuan.
Vi var den första skolan som använde videokamera.
Året var 1981 och Folkbladet gjorde ett uppslag med stor bild.
Vi fick en pratstund i lunchruschen.
Han kom ihåg fotouppdraget på Borgsmoskolan.
Minnen dök upp, för den gamla mannen, och för mig.
Allt tack vare hans fråga om kaffet.
Möten. Det skapar något speciellt
Det är inte farligt att prata med till synes främmande människor...
...kanske har man något gemensamt.
Eller inte.
Det brukar i alla fall vara givande på ett eller annat sätt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar