Det fanns en tid då jag hade en sorg.
Det var när mina kompisar pratade om sina små barn.
Jag kunde inte glädjas. Jag kunde inte tillföra nåt.
För min berättelse var en annan.
Min dotter med autism fungerade inte som de andra pappornas barn.
Det slutade med att jag blev tyst. Pratade om annat.
I dag vet jag bättre.
Jag berättar gärna om min fantastiska dotter.
Jag berättar gärna om vårt kaotiska liv.
För det är vårt liv.
Men det tog tid.
Nu hämtar jag lite gratis kraft i bloggarna.
Bloggarna som berättar samma verklighet som jag känner igen.
Idag hittade jag en ny själsfrende.
Mamman hade skrivit orden jag känner igen.
Precis så kan det kännas...
Min son är inte ouppfostrad. Han har ADHD, jag gör så gott jag kan. Förståelse uppskattas, men inte råd om uppfostran. Har ni åsikter? Walk a mile in my shoes!
Det känns så skönt att läsa det du skriver. Du sätter så bra ord på hur det är!
SvaraRaderaMina kolleger pratar om sina barn och om hur deras liv fungerar, glädje och skaratt... Jag blir tyst och känner mig ensam och kan inte glädjas ...
Jag tillhör också den kategorin som hämtar gratis kraft i alla dessa fantastiska bloggar.
SvaraRaderaEn lång period klarade jag inte ens av att sitta vid fikabordet för att det gjorde så ont att höra hur perfekta mina kollegors barn var. Själv berättar jag inget om min son förutom till några få. Jag är rädd för att någon ska tycka synd om mig vilket gör mig svag.
"a mile" behöver det nog inte vara, 100 meter räcker nog gott och väl...
Ha en fin dag!
Precis så...:-)
SvaraRaderaKramar/ Thomas