Pojkarna är hennes liv...

Kom då!
Här är jag!
Lisa ropar på sina låtsaskompisar.
De bor i det gula huset bredvid.
De är hennes stöd i livet.
Hon studerar dem noga från sovrumsfönstret.
Ibland öppnar hon fönstret och ropar:
Kom då! Här är jag!
Allt som inte går att förstå kan pojkarna fixa.
De är bra att ha.
För mycket i vår värld är svårt att förstå för en autistisk flicka.
Men pojkarna löser allt.
Pojkarna är med när det blir jobbigt. Pojkarna lägger Lisa.
Det är pojkarna som väsnas när ljuden blir outhärdliga.
Pojkarna länkar mellan Lisas värld och vår värld.
Pojkarna är Lisas trygghet.
Jag är glad att de finns.
De finns inte på riktigt, egentligen.
Men jag är glad att de finns.
De hjälper Lisa att förstå.
Vår konstiga värld.