De kämpar, de kämpar uppför mördarbacken mitt i Snövelstorp.
Det blir lite prestige för alla cykeltokar som ska cykla utmed kanalen. Att orka hela mördarbacken utan att leda cykeln.
När backen planar ut sig, uppenbarar sig familjen Filipssons gråblå hus. Och det är då, precis då som törsten i värmen blir som mest påtaglig.
Jag har sagt till Linnea att det är lätta pengar att sälja saft till tokarna som är törstiga. Hon lär komma på det snart!
Lisa har ett annat nöje när de kommer dragandes på sina cyklar.
Hon ropar Hej, högt och tydligt, och får oftast...inget svar.
Det är ju inte så normalt i vårt land att vi hälsar så ljudligt, och de slutkörda ser ut som fågelholkar.
Jag älskar scenen, och tycker inte det minsta synd om semesterflanörerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar